För länge sedan trodde man att planeterna snurrade kring jorden, som alltså betraktades som universums medelpunkt. Sedan kom Copernicus, Kepler och andra och hävdade att det stämmer bättre med observationerna om man antar att solen ligger i centrum och planeterna roterar kring solen. För att få den tidigare så allmänt omfattade geocentriska världsbilden att gå ihop måste man acceptera att matematiken kring himlakropparnas rörelser blev oändligt komplicerad. Men om man bytte grundantagande blev allt så mycket lättare att förstå och förutse.

När svenska folket, i varje den obetydliga del därav som jag träffar, resonerar kring svensk politik så får dessa medborgare inte matematiken att gå ihop. Allt förefaller oändligt komplicerat. Hur tänker Annie Lööf när hon talar om trettio miljoner migranter? frågar sig medborgaren bekymrat. Hur kan Ulf Kristersson fortfarande tala för fri rörlighet när nationen fortsätter att samla på sig olösliga problem till följd av migrationen? Och varför händer det inget med den svenska skolan? Varför prisger politikerna landets pensionärer och åldringar?

Det som skapar förvirring hos den bekymrade medborgaren är att han utgår från ett prekopernikanskt grundantagande om politikerväldets natur. Han tror att politikerna fortfarande, enligt demokratins basantagande, är representanter för medborgarna. Hur är det möjligt, frågar sig medborgaren, att dessa mina ombud, som begär min röst, kan hävda en världsbild som ligger så långt från den som jag kan observera?

Det måste vara så att politikerna inte har förstått, säger sig den uppgivne medborgaren. Sedan drar han slutsatsen att han själv och andra rådvilla medborgare därför måste plocka fram den korrekta information om sakläget som politikerna uppenbarligen saknar eller brister i förmåga att tolka på rätt sätt. Vi måste tala förnuft med politikerna, säger sig den modfällde medborgaren, de kanske inte är så begåvade, men det här är så enkelt att de inte kan missförstå bara de lyssnar.

Du medborgare, säger jag, låt mig vara din Copernicus. Jag vet att det är plågsamt att programmera om sin egen hjärna, men om du ska begripa och kunna hantera dagens politiska situation så måste du byta grundantagande.

Förr i tiden var det faktiskt så att politikerna var legitima representanter för sina uppdragsgivare väljarna. Det fanns borgerliga väljare och det fanns socialistiska väljare och därför fanns det även dito politiker. Borgerligt sinnade medborgare brukade skylla allt ont på Palme (eller socialisterna) men faktum var ju att Palme (och socialisterna) var legitima representanter för en stor del av väljarkåren.

Din tjänare Copernicus har emellertid kommit fram till att det inte längre är på det sättet. Politikerna representerar inte längre medborgarna, framför allt inte den nettoskattebetalande medelklassen som bär hela politikerväldet på sina axlar. För politikern snurrar världen inte längre runt några uppdragsgivare bland medborgarna, utan runt henne själv och den offentliga apparat som är hennes habitat.

Den besvärande konsekvensen av detta är att medborgaren, framför allt nettoskattebetalaren, inte längre har gemensamma intressen med sina förmodade ombud inom politiken. Medborgaren och politikern står därför ofta inte ens på samma sida i den politiska intressekampen. Politikern vill ett, till exempel upprätthålla bilden av Sverige som en humanitär stormakt, kosta vad det kosta vill för nettoskattebetalaren, medan medborgaren vill ett annat, till exempel få stopp på politikerns egennyttiga ekonomiska och sociala överdåd.

(Att påstå sådana här saker ger mig förstås inga vänner bland maktens människor. Så var det även för Nicolaus Copernicus. Han vågade inte publicera sina teser på årtionden av rädsla för maktens repressalier.)

Antag att det faktiskt ligger till som jag påstår. Vad får det för konsekvenser för den nettoskattebetalande medborgare som vill försöka påverka politiken?

Den första slutsatsen är att medborgarens uppgift är mycket större och svårare än han trodde. Siktet är inte valet i september 2018 utan något större som har med tidsandan och demokratin att göra (därmed inte sagt att valet skulle vara oviktigt).

Den andra slutsatsen är att politikerna inte kan påverkas genom samtal och förklaringar. Det går inte att övertala dem eftersom de har andra intressen. De kan bara påverkas genom ett trovärdigt, demokratiskt hot, nämligen hotet om att bli bortröstade. Så länge politikerna får våra röster vad de än gör kommer de aldrig att ändra sig. Det är kontraproduktivt att rösta på sådana politiker.

Den tredje slutsatsen är att den nettoskattebetalande medelklassaren inte bör slösa sina resurser på att försöka övertyga motvilliga politiker, utan i stället att mobilisera sina klassbröder och klassystrar, det vill säga väljarna. Hur ska dessa bröder och systrar då mobiliseras? Ett första steg kan vara att predika budskapet från denna krönika så att bröderna och systrarna förstår tillvarons fundamenta.

Får jag avsluta med en liknelse? Den som är känslig och lättchockerad kan sluta läsa här. Om det artar sig till krig så ägnar sig den kloke överbefälhavaren inte åt att resonera och lirka med fiendens generalstab, utan åt att träna sina egna trupper inför en eventuellt stundande kamp.