”Franskan är behäftad med fel, alla sorters fel. Under de trettio år jag har intresserat mig för detta olyckliga språk har jag fått höra allt om detta ämne. För det första är det elitistiskt, som en följd av de egenartade rättskrivningsreglerna, en källa till misslyckanden i skolan och exkluderande. Det har varit både auktoritärt och revolutionärt och det har tjänat till att skapa förakt för och förintat de lokala språken. Samtidigt har det varit kolonialistiskt… ” (Begrav inte franskan! François Taillandier i Le Figaro 15/3 2018).

Denna tirad är fullständigt omöjlig i Sverige. Ingen skulle kunna uttrycka sig på detta sätt, oavsett hur mycket språkpolis vederbörande kunde tänkas vara. Det är helt enkelt omöjligt, därför att det inte finns något svenskt språk att på detta sätt angripa. Varje försök till angrepp skulle elegant pareras med invändningen: ”Ingen har sagt att man behöver uttrycka sig så. Språket definieras av den som för tillfället använder det.” Med andra ord: varje påstående om att svenskan är på ett visst sätt är falskt. Svenskan är så nebulös att språket inte kan beskrivas annat som ett uttryck för varje enskild användares bruk i varje särskild situation. Detta är i alla fall den officiella inställningen.

Detta konstaterande är för många kanske bara värt en axelryckning. Än sen då? Men det har ändå en vidare och allvarligare innebörd. Allt mer i det svenska samhället har på detta sätt blivit allt omöjligare att beskriva och därmed kritisera. Det är för nebulöst, utan struktur och konturer.

Låt os ta skolan som ett första exempel. Den svenska grundskolans första skepnad kallades enhetsskola. Namnet anger den fortfarande gällande inriktningen. Alla skall gå i samma skola, som skall vara utrustad och ledd på samma sätt, överallt i landet. Från detta mål eller ideal avlägsnar sig skolan alltmer. Målet förblir detsamma. Verkligheten må ändras. Kartan förblir densamma.

Nästa exempel. Den statliga förvaltningen skall överallt fungera på samma sätt, styrd av gällande lagar. Flera aktuella exempel, till exempel hanteringen av IT-frågor på Transportstyrelsen, visar att också detta är en idealbild, utan större förankring i verkligheten.

Invandringspolitikens omsvängning från Europas generösaste till den inom EU gällande lägsta nivån är ett tredje exempel. Politiken har samtidigt motiverats av förljugna verklighetsbeskrivningar och ihärdiga försök att förneka dess följder. Kan någon med trovärdighet förklara vad som idag gäller?

Polisen och övriga delar av rättssystemet fungerar allt mer nyckfullt. Grova brott utreds inte samtidigt som betydande resurser läggs ned på struntsaker, alltefter vad som anses vara politiskt lämpligt. Äldre människor, oroade över samhällsutvecklingen, rättsförs för i sak helt riktiga uttalanden om invandrares grova brottslighet, framförallt deras utbredda sexualbrottslighet. När någon av dessa äldre påstår att det är invandrare som begår gruppvåldtäkterna, leder detta till fällande dom för hets mot folkgrupp. Ändå är detta fakta, som rätten väljer att bortse från – och kan bortse ifrån därför att landets högsta ledning bestämt att saken inte skall undersökas. Dock finns fullt tillräckliga belägg från andra, icke av staten utförda, undersökningar som gör påståendet lätt att kontrollera och avgöra som sant. Slutsatsen måste vara att rätten anser att dessa pensionärer bör klämmas åt, även om jurister, också höga jurister, inser att de i sitt yrkesutövande förnekar och beljuger verkligheten.

Samtidigt kan svenskar utsättas för de mest hatfyllda uttalanden, de mest skamlösa och grova invektiv utan att det leder till någon reaktion, därför att majoriteten anses kunna tåla detta – just deras flertal anses inte göra kränkningarna tillräckligt vägande för att beaktas. Men är en flicka i en skola med övervägande invandrarelever, de flesta pojkar, en del av en majoritet som bör tåla grova könsord och andra förolämpningar? I ”Hets mot folkgrupp” har Erik van der Heeg klarlagt att lagen visst ger utrymme att döma för hets mot folkgrupp också i det fall en företrädare för en minoritetsgrupp riktar sig mot någon från majoritetssamhället. (Han citerar Göran Lambertz:  ”syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet”. Ordet ”torde” ger möjlighet att inte upprätthålla denna särskillnad mellan svenskar och andra – men det väljer man att göra). Rätten anser alltså att det är viktigare att skydda muslimska förövare än deras offer. Ty minoritetsföreträdarnas straffimmunitet leder förstås till fler brott, alla utan påföljder.

Svensk politik finns alltså inte. Vad som är med lagen överensstämmande avgörs från fall till fall, uppenbarligen styrt av den enskilda tjänstemannens personliga övertygelser. För länge sen fanns det en skämttecknare vid namn Mats Erik Molander, MEM, som i en skämtteckning låter en i den svarta ämbetskostymen skrudade ämbetsmannen yttra: ”Vad som är sant får man väl förhandla om”. Då var det roligt. Nu är det bara grå vardag.

Alltså, det svenska språket liksom den gällande lagen och därmed politiken definieras av varje enskilds handlande vid varje tillfälle. Det finns inget språk och ingen sanning, ingen gällande lag och ingen beskrivbar politik. Allt flyter.

Så är det. Men bara de som har nytta av det vill att det så ska vara. Språkvetaren som säger att språket definieras av varje användare, är själv mycket medveten om de regler som gäller för att man skall kunna tala och skriva ett språk som accepteras i vidare grupper, det vill säga ett användbart språk. Den tillåtande attityd de uppvisar mot dem, som inte rätt kan hantera språket, skapar därför just de klyftor de säger sig vilja motverka med sin vidsynthet.

Den politiker som liksom Margot Wallström säger sig inte veta varför judar väljer att lämna Malmö, varför svenskar flyttar från områden med för många invandrare, varför sexualbrotten ökar i exponentiell takt, varför skolorna presterar alltmer olika och som anser att statens resurser skall läggas främst på invandrarnas behov istället för på vård och omsorg och på svenska pensionärers behov – den politikern är fångad i sin egen retorik och sina egna mångåriga lögner. Han vet att han med sitt förtigande ljuger, men kan inte backa, inte rätta sig själv, för då skulle han förlora det sista av det lilla förtroende han har kvar.

Ty i vårt samhälle kan inget i politiken angripas, lika litet som man kan tala om brott mot det svenska språkets regler. De finns ju inte. Politiken liksom språket har blivit så utan struktur och utan konturer att det inte går att beskriva. Hur skall man då kunna angripa det? Vem kan angripa moderaterna för deras invandringspolitik? Den existerar ju bara ögonblicksvis. I morgon har den säkert ändrats, i alla fall på någon punkt.

Detsamma kan sägas om de andra partierna – med tre undantag. Vänstern är att lita på. Allt som strider mot marknadsekonomi och ekonomiskt förnuft bejakar de, nu som alltid. Centern visar också ett mått av konsekvens. De arbetar verkligen för ett samhälle för alla, bokstavligen alla. Alla skall ha rätt att bosätta sig här och ta del av vår välfärd. Ståndaktigheten är beundransvärd och ståndpunkten vore det också, om den intogs av en elvaårig, romantisk flicka, men deras partiledare är, så vitt jag förstår, äldre. Och SD håller fast vid den politik de sedan länge formulerat, en politik grundad på en verklighetsbeskrivning som de inte behövt låta styras av taktiska överväganden. De var ju utbölingar, utan försänkningar i den etablerade politikerklanen. De kunde beskriva vad de – och större delen av befolkningen – med egna ögon sett.

Hur kan då en svensk väljare i detta läge fatta beslut om vilket parti han skall rösta på? Det är – med de tre undantagen – omöjligt att göra det utifrån den politik partierna säger sig vilja föra. Ingen, inte ens de själva, vet vad det innebär..

Väljarna måste därför göra det utifrån vilket förtroende de har för främst partiledaren – partiet är ju bara en etikett på något obestämbart. Var och en får alltså avgöra vem de kan ge sitt förtroende. Blir det månne de partier som inte ser några problem utöver dem som kan lösas med lite mer utgifter? Kanske blir det istället det parti som länge beskrivit uppenbara problem?