Människor indelar sig i olika grupper och dessa grupper kämpar mot varandra om vilken grupp – eller kombination av grupper – som ska bestämma.

Jag tror att det är ett rimligt allmängiltigt utlåtande om människans tillstånd. Sedan är det en annan sak att grupperna och kampen dem emellan kan formera sig helt olika allt efter tid och rum på olika, oftast svårtolkade, sätt. Det är först när arméerna ställer upp sig på led mot varandra och börjar skjuta som gruppernas karaktär klarnar. Fram till dess kan man bara spekulera och resonera kring frågan om vilken grupp som står i harnesk mot vilken just här och nu.

Även i vårt land, brukar jag påstå, står grupper mot varandra. Den ena gruppens kärna består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Den andra gruppens kärna består av den nettoskattebetalande medelklassen.

För att förstå det här, tror jag, måste man klargöra kampens nuvarande natur. Det handlar hos exempelvis om att de olika grupperna etablerar och finansierar sina respektive styrkor nästan som Tyskland och Frankrike och andra länder gjorde inför första världskriget. Hos oss är emellertid väpnad kamp lyckligtvis inte påtänkt. Kampen sker med andra medel än kulor och krut.

I vårt land strider vi med ord och idéer. Vi kämpar om tolkningsföreträdet på verkligheten. Det betyder emellertid långt ifrån att kampen enbart vore intellektuell och skulle kunna avgöras av en jury bestående av de erkänt mest begåvade professorerna i riket. Ordstrider förs i verkligheten med så många andra redskap än strikt vetenskapliga och logiska argument. Även känslor är starka tillhyggen som alltid används. Propaganda från de två sidorna spelar stor roll och brukas tämligen hänsynslöst. Annat som också har stor betydelse i den här kampen är hur starka högtalare respektive sida har till sitt förfogande. Det är också viktigt hur stora hejarklackar grupperna kan mobilisera. Stridskassornas storlek är likaledes synnerligen betydelsefull.

Till skillnad från första världskriget är vår tids svenska ideologiska kamp asymmetrisk. Det betyder att de två grupperna strider med olika vapen eftersom de helt enkelt har olika vapen. Om detta varit ett väpnat krig så hade det påmint mer om Vietnamkriget än om första världskriget.

Efter en inledande och ytlig betraktelse skulle en bedömare kunna dra slutsatsen att politikerväldet är den självklara vinnaren. Politikerväldet och dess stödtrupper är vältränade i bemärkelsen att de känner varandra och har jobbat ihop i den sortens ständigt pågående samarbetsträning som är den politiska maktutövningens motsvarighet till militärens gemensamma NATO-övningar, alltså sådant som styrelser, kommittéer, seminarier, konferenser och motsvarande. Medelklassen, å andra sidan, här ännu ingenting som kommer i närheten av slagkraftig, gemensam organisation.

Politikerväldet har dessutom en allierad armé av propagandister exempelvis i form av journalister, debattörer, opinionsbildare och andra ordpersoner med enkel tillgång till de starkaste högtalarna, till exempel de statskontrollerade etermedia och de mest ansedda tidningarna. Medelklassen har ingen motsvarande styrka i det vapenslaget annat än möjligen en större tillgång till internet via sociala medier (vilket retar motståndarna något alldeles kopiöst).

Framför allt har politikerväldet nästan alla pengarna genom sin kontroll över de offentliga budgetarna. Den nettoskattebetalande medelklassens ekonomiska resurser är i jämförelse löjeväckande. För övrigt är de avsevärda enskilda förmögenheter, som kanske skulle kunna mobiliseras för den ideologiska kampen, inte samordnade utan ligger, utan att vara medvetna om varandras existens, som potatisar i en säck.

Man kunde därför tro att det är kört för medelklassen. Men det är inte så, för saker och ting ändrar sig hela tiden på oväntade sätt i den samhälleliga process som vi kallar historien. Till exempel visar det sig nu allt tydligare, tror jag, att politikerväldets intellektuella stormtrupper, alltså journalister, skådespelare, underhållningsartister, akademiker inom humaniora och så vidare inte längre känner sådan självsäkerhet som de gjorde tidigare.

Vi kan fundera över förekomsten av ”hot och hat”. Min obevisade uppfattning är att det avlossas ungefär lika mycket hot och hat från båda sidor (hur nu det skulle kunna mätas). Men hotet och hatet från den ena sidan tar sig annorlunda uttryck än det som kommer från den andra och i detta framträder en aspekt av asymmetrin.

Politikerväldets hot och hat ljuder från de stora högtalarna och handlar om att smutskasta medelklassare som sticker upp, normalt genom att stämpla dem som rasister, fascister, nazister eller, med Anne Rambergs välfunna uttryck, brunråttor som journalisten Cecilia Hagen tycker bör gasas ihjäl. Detta hot och hat har fram till nu varit effektivt eftersom det har skrämt medelklassare till tystnad, i vissa fall för att de varit rädda för repressalier på jobbet, i andra bara för att de inte velat riskera att utsättas för sina skrämda klassbröders avståndstagande. Vem vill umgås med en person som utpekas som brunhögernazist?

Den andra sidan kan inte leverera sitt hot och hat via etern eller de stora tidningarna utan får använda internet och sociala medier (eller skriva vykort). Det blir hot och hat från person till person som inte hörs och syns av andra än de avsedda mottagarna. Därför kan jag inte säga något om detta slags hot och hat, men jag utgår från att det tidvis kan vara synnerligen vulgärt och obehagligt även om det inte kan få samma praktiska konsekvenser för mottagarna som för exempelvis en landstingsanställd som blir rasiststämplad.

Sammanfattningsvis tror jag att vi har å ena sidan en förhållandevis liten grupp professionella och för det mesta offentligt avlönade talare som talar i de stora högtalarna och å den andra en antalsmässigt betydligt större grupp oavlönade amatörer som talar i små högtalare. Vem vinner den kampen? Det är inte självklart. Om amatörerna ökar i antal så kan de vinna trots att de är amatörer och trots att de har svaga högtalare.