När jag är utomlands brukar jag läsa The New York Times. Nyligen var jag utomlands (i Frankrike) och läste därför The New York Times. Det är en fantastisk tidning (bortsett från att de tunna arken inte är ihopklamrade utan far iväg hur som helst).

NYT är den amerikanska elitens tidning när den amerikanska eliten är som bäst. Tidningen har bara 800 000 pappersprenumeranter. I förhållande till USAs befolkning är det i storleksordning samma som den här bloggen en särskilt lyckad dag. Jag föreställer mig normalläsaren som en begåvad höjdare inom näringslivet, gärna kvinna, som måste hålla sig hyggligt à jour med världshändelserna och den nationella politiken och livet i allmänhet, till exempel djupsinniga, långa analyser av Nordkorea och den pågående gula febern-epidemin i Brasilien eller om den nya it-teknik som gör det möjligt att sätta Michelle Obamas huvud på en strippande porrstjärnas kropp utan att tittaren kan upptäcka fusket plus lite teorier om vad detta slags fake news kan komma att få för effekter. Sedan kan man få reda på hur det känns att åka i en Rolls-Royce för fyra miljoner kronor samt att det finns en art krabbor – ”fiddler crabs” – som är skaldjurens motsvarighet till påfåglarna. Hannarnas en klo är onödigt förstorad och tjänar bara till att locka honorna; när hannarna dessutom vinkar med klon blir honorna tokiga av upphetsning.

Men på en punkt tycks denna utomordentliga och välskrivna tidning förlora all sans, balans och omdöme och det är när president Trump kommer på tal. Det gör han ganska ofta, dels för att han är president, dels för att NYT verkar älska att hata honom och tar varje chans att förtala honom. Det här är hat i en liga för sig. I jämförelse är Dagens Nyheters uppfattning om Jimmie Åkesson en västanfläkt.

Eftersom jag själv genom åren har blivit utsatt för hatartiklar – till exempel när jag blev utsedd till ”demokratins främste dödgrävare” – så tycker jag mig ha en viss förmåga att skilja på rimlig kritik och ren smutskastning. När det gäller Trump tycks NYT följa devisen att om den rimliga kritiken är svag så kan man alltid fylla på med smutskastning.

Den sjunde mars har tidningen inte mindre än tre hatartiklar mot presidenten. Skribenten David Brooks har utvecklat ett kreativt grepp. Han skriver en artikel som handlar om hur italiensk politik inte förblivit densamma, utan tvärtom mycket sämre, sedan Berlusconi kom in på scenen. Italiens senaste valvinnare – Lega Nord och Femstjärnerörelsen – är om möjligt ännu mer förskräckliga. Och hur får Brooks detta till en kritik mot Trump? Jo, med hjälp av tankegången att eftersom det gått som det gått för Italien efter Berlusconi så måste det gå likadant för USA efter Trump. Artikeln får mycket riktigt rubriken ”Kaoset efter Trump”.

Sedan skriver nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman en artikel under rubriken ”En gnällig gubbe med kärnvapen” som argumenterar att när just den här gnälliga gubben har tillgång till kärnvapen så har man anledning att bli skräckslagen. Krugman hänger särskilt upp sig på att Trump vill lägga tullar på importerat stål och aluminium. Varför är det så dåligt? Nja, säger nobelpristagaren, ”… tullarna är dålig politik, men i sig inte så farligt. Det verkligt besvärande är hur han kommit fram till sitt beslut”. Presidenten har nämligen, enligt Krugman, litat till felaktig handelsstatistik inför sitt beslut.

En makthavare, menar Krugman, som är så ”… bombastisk och vilseförd (och rasistisk) när det gäller brott” – hur brotten slunkit in framgår inte – är naturligtvis opålitlig även i säkerhetsfrågor. Det är därför Krugman blir skräckslagen över att dåren har kärnvapen.

NYTs tredje hatartikel den dagen – ”Vita Huset är ett svart hål” – är författad av Peter Wehner som är ”senior fellow at the Ethics and Public Policy Center”. Den handlar om hur det republikanska partiet förleds och korrumperas av presidenten:

Det republikanska partiet får nu lära sig vad som borde ha varit uppenbart från början. Mr. Trumps kaotiska personlighet kan inte kontrolleras. I kombination med ämbetets oerhörda makt var det förutbestämt att han skulle bli ännu mer otillförlitlig och gränslös. Hans presidentskap infekterar hela partiet.

Underligt nog fattar inte partiet hur sjukt det blivit. En del republikanska politiker protesterar, men de flesta, framgår det, ställer in sig i ledet. Det beror på att Trump ”… var och fortsätter att vara folkets val… 85 procent av republikanerna stödjer honom, men för resten av landet är han ett gift”.

Wehner försöker alltså övertyga det republikanska partiet att det har en del sjukdomar som det själv inte upptäckt. En av sjukdomarna är att republikanerna under Trump glömt bort det här med mänskliga rättigheter:

Republikanerna har länge förespråkat att mänskliga rättigheter ska spela en central roll i amerikansk utrikespolitik. Så har det varit från Ronald Reagan till George W. Bush. Idag betraktas mänskliga rättigheter mer nonchalant.

Gud må förbjuda mig, amerikaälskare som jag är, men den amerikanska utrikespolitikens implementering av mänskliga rättigheter har ibland under de senaste årtiondena fyllt mig med fasa, till exempel när diktatorn Saddam Hussein skulle tas ut och mänskliga rättigheter inklusive demokrati skulle införas i Irak eller när Libyen skulle befrias från sin diktator eller när den arabiska vårens alla oppositionella fundamentalister skulle beväpnas av USA för att kunna starta religiösa krig i exempelvis Syrien. Tills motsatsen är bevisad vill jag åtminstone pröva tanken att världen sett bättre ut om USA redan för tjugo år sedan tonat ned det där med mänskliga rättigheter.