Enligt den demokratiska teorin är en grundlag motsatsen till en vanlig lag. En vanlig lag är överhetens, folkets valda representanters, instruktioner till medborgarna. En grundlag är medborgarnas instruktioner till överheten om vad den får och inte får göra. Till exempel står det i de flesta demokratiska länders grundlagar att överheten inte får inskränka medborgarnas yttrandefrihet.

Men hur går det då till när folket formulerar grundlagarna, alltså sina instruktioner till den överhet folket enligt grundlagen avser att välja, kort sagt hur gestaltar sig demokratins födelseögonblick? Det här är nästan lika osäkert som berättelsen om världsalltets tillblivelse. Gud eller Big Bang?

Den demokratins skapelsemyt som jag gillar bäst är att hela folket samlar sig på en äng och gemensamt fastställer ett regelverk för sin framtida samhälleliga existens. Den myten är ungefär lika sannolik som den enligt vilken Gud skapade världen på sex dagar men den har avsevärd symbolisk betydelse däri att den inskärper – eller borde inskärpa – respekt för grundlagen hos de valda ombuden. Ombuden bör vörda folkets instruktioner liksom de troende vördar Gud.

Om nu de valda ombuden respekterar den av folket så högtidligt stiftade grundlagen så är det klart att de lyder den i stället för att ändra den om de får för sig att ogilla några av de av folket utfärdade bestämmelserna. Så är det exempelvis i ett demokratiskt mönsterland som USA, där politikerna fortfarande lyder nationens konstitution från år 1787 (ehuru med vissa mödosamt tillkomna tillägg, så kallade amendments).

I andra, mindre traditionsbundna länder förekommer det revolutioner och andra statsvälvningar som föranleder inrättandet av nya författningar, grundlagar eller konstitutioner och då får man igen låtsas att folket träffats på den där ängen och inrättat en ny traktat som en ny överhet har att rätta sig efter.

Sverige har alltid varit ett land där man tagit lätt på det där med att folket skulle vara inblandat. Här har det aldrig underhållits några myter om ett folk på en äng. Den första konstitutionen fick vi 1634 när Axel Oxenstierna började organisera upp landet och talade om var regementena och länsstyrelserna skulle ligga. Det handlade inte om att folket gav instruktioner till överheten, utan om att överheten talade om för folket efter vilka principer den avsåg att styra. Offentlighetsprincipen – att folket kan se vad överheten sysslar med – är den svenska varianten av folkligt inflytande i politiken.

Sedan kom 1719 och 1720 år regeringsformer efter det karolinska enväldets fall. Envälde betyder diktatur fast vi inte gillar att erkänna att sådant förekommit i vårt land. (Med viss rätt skulle diktaturerna kunna hävdas vara lika naturliga för oss som de mer folkligt styrda epokerna även om våra diktaturer – inbillar jag mig – har varit tämligen uthärdliga; vi är ett snällt land). Därefter kom en ny regeringsform 1772, när Gustaf III införde ett nytt envälde. Den höll fram till 1809 års regeringsform som faktiskt hade inslag av maktdelning till skillnad från enväldeskonstitutionerna. Numera har vi fyra grundlagar varav regeringsformen från 1974 är den som mest liknar en normal konstitution däri att den fastställer hur överheten ska styra.

Med 1974 års regeringsform återgick Sverige till enväldestraditionen i bemärkelsen att regelverket kan ändras utan att folket egentligen märker något. Det finns ett fikonlöv i form av en bestämmelse om att grundlagarna endast kan ändras genom beslut av två riksdagar med mellanliggande riksdagsval. Tanken är att folket i val ska kunna förkasta grundlagsförändringar som det inte gillar, men i verkligheten är detta en chimär eftersom riksdagsvalen gäller så många frågor att eventuella grundlagsärenden drunknar i mängden.

Jag har inte räknat hur många gånger grundlagarna på detta luriga sätt har ändrats sedan 1974 men jag sätter en bra slant på att det skett många gånger utan att någon egentligen brytt sig. Nu är det dags igen och jag undrar varför.

Nu handlar det om ändringar av två av Sveriges grundlagar, nämligen tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Överheten har nämligen blivit besvärad av fikonlövets existens, alltså tvånget att hålla riksdagsval innan ett andra och slutgiltigt riksdagsbeslut kan fattas om ändring av grundlagen. Överheten vill, enligt proposition 2017/18:49, i vissa fall slippa hålla mellanliggande riksdagsval.

Överheten förutser alltså situationer då den inte har tid att vänta. Den har bråttom och vill kunna besluta genom dekret, alltså normala beslut av en följsam och lydig riksdag. Jag har svårt att fatta detta och är inte medveten om att det förekommit någon debatt i ärendet eller förklaring från överhetens sida.

Vad är det då som kan föranleda sådan brådska från överhetens sida? I propositionen, som är på 502 sidor, anges att den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör kunna upphävas genom en normal snabblag om man riskerar ”offentliggörande av personuppgifter som avslöjar etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening, personuppgifter om hälsa, sexualliv eller sexuell läggning” etc.

Visserligen ska detta åsidosättande av yttrandefriheten bara kunna ske om ”personuppgifterna ingår i en uppgiftssamling som har ordnats så att det är möjligt att söka efter eller sammanställa dessa” men denna inskränkning verkar på mig meningslös eftersom vilken handskriven lista som helst faller under den definitionen.

I propositionen anges exempel på sådant som regeringen eventuellt anser sig behöva förbjuda med omedelbar verkan:

I likhet med kommittén konstaterar regeringen att det tydligaste exemplet på integritetskänsliga söktjänster som för närvarande finns är sådana som är särskilt inriktade på att publicera uppgifter med anknytning till brottmålsprocessen. I en tjänst som erbjuds kan allmänheten genom att söka på t.ex. namn eller adress få besked om att enskilda personer har varit inblandade i brottmål. Sökresultaten kan presenteras på olika sätt, bl.a. i form av en kartbild som ger besked om var på en gata en person bor. Vidare förekommer det en särskild funktion som gör det möjligt att beställa bevakning med utgångspunkt i postnummer. Det innebär att kunden underrättas om det flyttar in en dömd person i det aktuella bevakningsområdet eller om någon som redan bor där dömts för brott.

Om detta vore så förskräckligt åtar jag mig inte just nu att bedöma. Däremot är det lätt att den faktiska lagtexten gör det möjligt för överheten att snabbt och enkelt förbjuda mycket mindre tvivelaktiga yttranden som till exempel att ”den åtalade är somalier” eller ”den misstänkte är LO-medlem”.

Jag förstår inte varför överheten är så oroad att den besvärar sig med att skriva en proposition på 502 sidor för att värna sig mot sådana struntsaker. Varför är den så uppjagad att den vill skaffa sig möjligheter att upphäva yttrandefriheten för bagateller? Är det jag som är paranoid eller är det överheten?

Men observera överhetens transparens, en märkvärdig svensk företeelse. Visserligen har folket inte mycket inflytande ens när grundlagarna ändras, men överheten vinnlägger sig ändå om att i detalj, som i detta fall på 502 sidor, redovisa vad den håller på med. Det tyder på ett slags respekt för folket.