1910 uppgick den svenskfödda befolkningen I USA till 665 000 innevånare. Därtill kom 700 000 andra generationens svenska invandrare. Som jämförelse hade Sverige 1910 en befolkning på 5,6 miljoner vilket innebar att drygt 10 procent av alla svenskfödda vid denna tid bodde i USA. Chicago, till exempel, hade fler svenskfödda innevånare än Göteborg och var således Sveriges andra stad i folkmängd.

Orsaken till den jättelika amerikautvandringen var inte krig och förföljelse i hemlandet utan helt enkelt en följd av fattigdom, en dominant och delvis förtryckande överhet samt bristande framtidsmöjligheter för människorna, främst från de lägre samhällsklasserna. De var vad man nu kallar ekonomiska migranter. Under lång tid rådde det officiell tystnad om denna väldiga utvandring och före 1950 nämndes det knappast något i skola eller media även om nästan alla hade ”amerikasläktingar”. Det var något som det officiella Sverige kanske skämdes för och inte tyckte vara värt att nämnas.

Först i och med Vilhelm Mobergs utvandringsromaner blev den svenska utvandringen ett tema för samtal och debatt, innan dess var det som mycket i Sverige både då och nu ett slags tabu. En utmärkt och fyllig beskrivning av den svenska utvandringen till USA är Lennart Pehrsons trilogi om den svenska utvandringen till USA från 2014 (ISBN 978-91-0-013193-7). Särskilt intressant är den andra delen som behandlar Chicago, Den Nya Staden.

Det kan vara intressant att studera hur de migrerande svenskarna levde i Chicago. Även om de svenska invandrarna var bland dem som kanske lättast anpassade sig i det nya landet så förde de på alla sätt med sig sin kultur och sitt språk. En av mina fastrar, som utvandrade som 19-åring i mitten av 20-talet, talade ännu på äldre dagar en högst medioker engelska med markant accent eftersom hennes huvudsakliga umgänge var med andra svensktalande i Chicago. Det fanns svenskspråkiga tidningar som Hemlandet, Svenska Amerikanaren och Svenska Tribunen och många svenskar bodde ursprungligen i den senare något nedgångna Swedetown men flyttade allteftersom ekonomin förbättrades norrut i staden. Jag kan inte undgå att reflektera över en liknande dynamik i dagens Sverige. För övrigt var det vanligt att migranter från olika delar av främst Europa levde inom sin kulturkrets och förde så att säga sin kultur med sig hemifrån. Den mer handfasta assimileringen till att bli amerikaner kom först senare inte minst i samband med andra världskriget.

Till skillnad från dagens Sverige så fanns det ett ständigt behov av arbetskraft i det dynamiska och snabbväxande Chicago. Inte heller fanns det hindrande restriktioner och onödig byråkratisk lagstiftning. Inga särskilda krav ställdes på utbildning och språk så länge man klarade av arbetsuppgifterna och var flitig och tillförlitlig. Var inte detta fallet fick man sparken. Man lärde sig snabbt den engelska som behövdes och sökte sig där det var möjligt till arbetsplatser där andra svenskar arbetade. Att få ett arbete och tjäna pengar var dessutom nödvändigt för att över huvud taget kunna klara sig. Någon socialvård eller liknande existerade knappast men behovet var mestadels ringa då migranterna var unga och mestadels hade god hälsa.

Vad kan vi idag lära oss från den svenska och europeiska migrationen till USA och hur relevant är denna kunskap när det gäller dagens migration från främst Mellanöstern och Afrika?

För det första bör man göra klart för sig att migranter för med sig sin egen kultur speciellt om de kommer som familjer. Hemlandets kultur med alla traditioner lever säkert kvar för en generation eller två. Man kan därför inte förvänta sig att migranter från så speciella kulturer som från de muslimska länderna plötsligt skall överge denna som släkten alltid levt med. Den kommer därför med stor säkert att bli en del av det framtida Sverige. Samma sak gäller familjesynen och relationen mellan män och kvinnor. De flesta migranter lär sig säkert att balansera sin kulturella grundsyn med vad dagen svenska samhälle anser och klarar nog av att leva ett slags kulturellt dubbelliv. En del däremot, kanske främst unga människor, klarar emellertid inte en sådan stress och därför är det oundvikligt att det svenska samhället är extra tolerant och håller en låg profil i sin kulturella kritik för att undvika onödiga spänningar. Dessvärre är det nog det pris som är en följd av en överdriven och ogenomtänkt migration som drivits igenom av tanklösa politiker.

Alternativt och säkert betydligt mer förnuftigt hade det förstås varit att behålla en restriktiv migrationspolitik, vilket många europeiska länder gjort. Dessa länder anser med full rätt att den svenska migrationspolitiken under senare år varit dåraktig. Som det nu är bör därför allt göras för att hålla migrationen på ett absolut minimum annars är risken stor att den ursprungliga befolkningen inte heller klarar av stressen som alla kulturella krockar kommer att innebära. Till skillnad från USA för drygt 100 år sedan är inte Sverige ett dynamiskt invandrarland utan en i flera avseende reglerad välfärdsstat där det är nära nog omöjligt för en lågutbildad migrant med bristfälliga språkkunskaper att finna en tillfredsställande försörjning utan blir hänvisad till ständig socialhjälp eller tyvärr till någon form av semi-kriminell försörjning vid sidan av det svenska systemet. Inte ens de mest entusiastiska migrationsförespråkare vill väl ändå ha ett sådant samhälle.