Muslimer framhåller ofta Koranens vers 2:190 (översättare MKB, se nedan) som exempel på den heliga skriftens fredliga karaktär: ”Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare”. Vår andre översättare KVZ var nog inte muslim och i hans version från 1917 heter det (2:186): ”Striden för Guds sak mot dem som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande”. KVZ skriver ofta ”strida” i stället för ”kämpa”.

Är versen 2:190 representativ för Koranen? Är skriften uttalat defensiv? Nja, först får man konstatera att versen 2:190 troligen är den enda i sitt slag. Det är otypiskt för Koranen att ta upp en viktig sak bara en enda gång. Man kan jämföra med att skriften ungefär 440 gånger talar om att de otrogna kommer att straffas, ofta i helvetet. Man kan anta att om Koranen hade innehållit ytterligare någon vers med samma eller liknande föreskrift (en ”systervers”), hade nog även den citerats av muslimer. Det finns flera indicier på att versen 2:190 saknar en systervers i Koranen:

Imamen Kashif Virk i Stockholm skrev 2017-08-28 en artikel med titeln ”Islam tillåter endast strid i självförsvar.” Virk citerade versen 2:190 men nämnde ingen systervers.

Detsamma gäller islamologen Christer Hedins bok ”Islam enligt Koranen” (2010). Däremot ger Hedin flera exempel på verser med motsatt, offensivt innehåll, till exempel: ” Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem” (KVZ 4:91). Andra exempel som Hedin ger är 9:5, 9:29, 9:36, 9:124, 47:4. Utöver dessa kan man tillägga MKB 5:33, 8:7, 8:12, 17:8, 17:97-98, 25:11-13, 25:34, 33:8, 33:64-66, 36:8-10, 47:9, 48:29, 50:24-25, 56:92-93, 60:4 och 69:30-32. Det är inte bara regelrätt krig som avses där, men det är systematiskt, grovt våld mot oliktänkande, vilket också måste anses allvarligt.

Nu säger kanske någon att man måste skilja på de grymheter som Gud (Allah) – enligt Koranen – befaller de troende att utföra och de straff som Gud (Allah) själv hotar att verkställa. Inte så stor skillnad, skulle jag säga. Gudstroende personer som är starkt angelägna att följa det man uppfattar som Guds (Allahs) vilja kan anse att det räcker med att Gud i Koranen säger att någon eller några andra personer kommer att straffas. Då kan de gudstroende ta saken i egna händer och utföra bestraffningen, i tro att de uppfyller Guds vilja.

Översättaren MKB (muslim) råkade troligen oavsiktligt lämna avslöjande information i sitt förord till sura (kapitel) 8: ”Det faktum att Profeten /..…/ i själva verket från första början siktade till att få till stånd en sammandrabbning med en styrka från Quraysh.” (Quraysh: läs Mekka). Där framträder en allt annat än defensiv attityd. Sammanfattande artiklar på engelska om de muslimska fälttågen under Muhammeds tid anger att de var 65-85 till antalet och att de till övervägande del var offensiva (se ”Källor”).

Profeten Muhammeds inledande religiösa verksamhet i Mekka bildade ett nytt maktcentrum som utmanade det gamla. Han mötte stort motstånd i sina försök att värva proselyter. Det är inte så konstigt. Jag skulle nog själv bli irriterad på en person som år efter år påstridigt går omkring och säger att jag och många andra ska komma till helvetet. Cirka tolv år efter Muhammeds första uppenbarelse flyttade han med en stor del av sina anhängare till Medina (år 622 e Kr). Många har noterat att de suror (kapitel) i Koranen som härrör från åren i Mekka är relativt milda, men att skriften blir alltmer aggressiv och krigisk under de cirka tio åren i Medina fram till Muhammeds död (632 e Kr). De första stora islamska krigen inföll under åren i Medina.

Koranens 114 suror är inte ordnade kronologiskt. Sura 2, med den ovan citerade versen 2:190, härrör från den allra första tiden i Medina. Den är relativt mild för att vara en Medina-sura, troligen på grund av sin närhet till Mekka-perioden. En helt avgörande omständighet är att versen 2:190 ”körs över” av många senare Medina-verser med mer aggressivt innehåll. Surorna 5 och 9 anses vara de senaste och är bland de grymmaste. De sena surorna har rimligen större bäring på framtiden än de tidiga. Den enorma numerära övervikten av aggressiva verser (ovan gavs 22 exempel) nära nog tillintetgör versen 2:190.

En konflikt kan börja i relativt liten skala och stegvis utvecklas till ett krig. På 600-talet förekom överfall och plundring av handelskaravaner och även den muslimska gruppen i Medina gjorde sådant. Gruppen plundrade upprepade gånger karavaner från/till den rikare och hedniska handelsstaden Mekka och det ledde till en serie fältslag. Överfallen på karavanerna (som hade skyddsvakter) gjordes naturligtvis med hjälp av vapenmakt och därigenom bröt muslimerna själva mot den defensiva föreskriften i versen 2:190.

Alltså: Den ensamma, defensiva versen 2:190 ”kördes över” av en stor mängd aggressiva verser i Koranens senare suror, men även av de tidiga muslimernas offensiva agerande. Att bara citera versen 2:190 och inget mer i sakfrågan är att ge en falsk bild av Koranen.

Källor:

KVZ: Karl Vilhelm Zetterstéen, ”Koranen”, Wahlström & Widstrand, 2003 (övers. från 1917)
MKB: Mohammed Knut Bernström, ”Koranens budskap”, Proprius förlag AB, 2002
Wikipedia: ”Military career of Muhammad”
Wikipedia: ”Banu Mustaliq” och tillhörande referenser

Svante Brandänge föddes i Luleå 1943. Vägrade att konfirmeras. Fil. kand. på Stockholms universitet (SU) med kemi, matematik och pedagogik. Forskade och undervisade på Institutionen för organisk kemi (SU) 1966-2010. Disputerade för Fil. doktorsgrad 1974. Professor 2005. Delsbo med Eva. Spelar gärna golf. Studerar Koranen sedan 2014.