Anders Leion retade sig nyligen på en professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet på grund av att professorn i teve hade framfört den numera så vanliga uppfattningen att västerlandet, framför allt Europa, sedan femhundra år tillbaka ägnat sig åt att förtrycka resten av världen, läs Leions artikel ”Att aldrig bli uppbjuden”.

Även jag blir beklämd av denna falska berättelse, inte minst eftersom jag själv på 1970-talet, i egenskap av statligt anställd ideolog på olika myndigheter, ägnade mig åt att sprida den. Jag skrev till exempel uppskattade utredningar om vad underutvecklingen i tredje världen berodde på och kom fram till att boven var västerlandet som genom kolonialism, förtryck och utsugning hade stoppat utvecklingen i dessa länder.

Observera det parodiska i min situation (som det tog mig några år att själv upptäcka). Å ena sidan trodde jag alltså att kolonialismen var orsak till underutvecklingen, å den andra var jag chef för det svenska utvecklingsbiståndet till ett litet land i Västafrika. Det parodiska ligger i att det som utvecklingsbiståndet ville göra var precis samma saker som de gamla kolonialmakterna tidigare velat göra i samma länder, nämligen ordna med skolor, sjukvård, vägar, råvaruutvinning, jordbruksutveckling, rättsväsende och så vidare. Om den gamla kolonialismen var orsaken till underutvecklingen så var det jag själv sysslade med inget annat än ett försök att fördjupa underutvecklingen.

Det är inget oävet argument att biståndet skapar underutveckling. Jag har själv framfört det i artikeln ”Jag har förstört ett helt land”. Men på det hela taget har västerlandets närvaro i det som numera kallas tredje världen varit en civiliserande välgärning.

Visst har västerlandet begått skändligheter såsom exempelvis under kung Leopolds av Belgien vanstyre av Kongo. Men observera att när detta uppmärksammades av det civiliserade Europa, inte minst genom Joseph Conrads bok Mörkrets hjärta som publicerades 1899, så fråntogs Leopold snart styret av sin privata afrikanska koloni.

Vi kan jämföra med de muslimska härjningarna i Indien under tidigare århundraden. Så här skriver den indiskättade nobelpristagaren i litteratur V. S. Naipaul:

I mer än sex århundraden efter år 1000 e. Kr. hade de muslimska inkräktarna fritt härjat på kontinenten. De hade upprättat kungadömen och imperier och slagits mot varandra. De hade utplånat de lokalt förankrade religionernas tempel i norr, de hade trängt ända ner i söker och skändat templen där… Den muslimske, marockanske 1300-talsteologen och världsresenären Ibn Battuta… kom till Indien som till ett erövrat muslimskt land… Den muslimske härskaren i Delhi, Ibn Battutas siste välgörare, ville se blodet flyta genom dagliga avrättningar (och tortyr) på tröskeln till sin stora sal, där kropparna fick ligga kvar i tre dagar.

Det ursäktar naturligtvis inte kung Leopold att muslimerna troligen var ännu värre, men västerlandets illdåd i kolonierna var snarast olycksfall i det i övrigt civilisatoriska arbetet. Hur kan jag påstå något sådant? Det är bara att titta på historien. När de europeiska kolonialmakterna efter andra världskriget – delvis på USAs instundan – tvingades dra sig tillbaka från sina kolonier blev det sällan några systemskiften. Det som de lokala eliterna ogillade med kolonialismen var inte de samhällsbyggen den åstadkom utan bara det faktum att det var européer, snarare än de lokala eliterna själva, som bemannade de högsta positionerna. I de länder där någon sorts systemskifte inträffade bestod skiftet oftast av införandet av något slags socialism vilket länderna numera fått tillfälle att ångra.

Hur kommer sig då detta i stort sett orättvisa nedrackande av den europeiska kolonialismen? Min tro är att alla starka idéer, inklusive antiamerikanismen, är uppfunna i USA. Så även i detta fall. När den före detta kolonin USA efter andra världskriget förberedde sig för att bli den dominerande världsmakten konstruerades denna svarta legend för att USA ville bli vän med tredje världen och förebygga att dessa länder hamnade under sovjetiskt inflytande. Och när tredje världen sedan började söka efter något att skylla sin fortsatta underutveckling på så satt teorin som en smäck.

Offerrollen är sedan dess väl intränad hos tredje världens länder. Den är en drog som mycket få, och det gäller såväl individer som nationer, lyckas frigöra sig från. Men varför ska en professor vid Göteborgs universitet på skattebetalarnas bekostnad kolportera en ideologi som går ut på att skattebetalarna och deras förfäder har någon sorts skuld för att andra länder inte lyckas skapa sig det välstånd de vill ha? Svaret är väl det vanliga: vårt lands PK-istiska eliter vill att nettoskattebetalarna ska skämmas, vara tysta och fortsätta att nettoskattebetala.