Enligt min uppfattning har politiskt korrekta människor alltid fel. Visst, de kan lära sig multiplikationstabellen utantill och dessutom att stava på det konventionella sättet och kanske rentav Karl XII:s dödsår, men i frågor där den politiska korrektheten manifesterar sig har de alltid fel. Det är nästan till och med så att om någon påstår något som är alldeles uppåt väggarna när det gäller samhället så kan man utgå från att det är politiskt korrekt. Exempel? För kanske något år sedan hörde jag talas om det där med ”säkra rum” på universitet dit studenterna, kanske särskilt studentskorna, kan dra sig tillbaka med färgkritor och teddybjörnar om de under studierna kommit i kontakt med obehaglig kunskap, till exempel om krig eller slavhandel. Det visade sig mycket riktigt att ”säkra rum” var ett väl etablerat, politiskt korrekt koncept på många amerikanska universitet.

Mitt problem är att jag inte kan skriva av alla politiskt korrekta människor som dumhuvuden. De är ofta påtagligt intelligenta och välartikulerade. Dessutom har de ögon och öron som de visar tecken på att bruka. Så varför fattar de inte sådana självklara saker som att skolbarn lär sig fortare och bättre om en lärare får visa vägen än om barnen själva i sin okunnighet ska treva sig fram till något som i lyckliga fall visar sig vara sanningen? Hur kan PK-isterna fortsätta att tro att migrationen är en lönsam affär för Sverige när den så uppenbart inte är det (när det inte handlar om migranter från USA och Tyskland)? Hur lyckas PK-ideologerna förneka för sig själva att det finns skillnader på små pojkar och små flickor när de borde ha sett på sina egna barn vem som väljer dockorna och vem som väljer de krigiska plastmonstren?

Eftersom de politiskt korrekta observationerna avviker så radikalt från vad det sunda förnuftet tycker sig iaktta och eftersom de politiskt korrekta människorna alltså inte är förståndssvaga har jag dragit slutsatsen att PK-ismens själva syfte är vara orimlig. Hela meningen är att normalt sunt förnuftiga människor ska stå och gapa av förvåning när PK-isterna exercerar sina föreställningar.

Och varför det, då? Jag märker på mig själv hur jag reagerar när det kommer någon och hävdar att det inte, som jag tror, finns två kön utan hur många som helst, i varje fall ett dussin. Det bara går inte att förstå. Men som normalt konflikträdd svensk vill jag inte vara så oförskämd att jag påstår att PK-isten ljuger. I stället blir jag osäker och undrar för mig själv om PK-isten vet något genomtänkt och djupsinnigt som jag inte fattat. I vilket fall som helst så drar jag mig för att polemisera, särskilt om PK-isterna, som dominerar det offentliga samtalet, är bistert och beslutsamt eniga och dessutom aggressivt benägna att smutskasta var och en som inte delar deras sanningar. Den normalt sunt förnuftiga människan drar sig då tillbaka i stället för att konfrontera.

Detta tror jag är själva syftet. Det handlar om makt. PK-ismens idéer handlar om att täppa igen truten på vanliga människor, särskilt nettoskattebetalare som jobbar hela dagarna och därför inte har så mycket tid att forska i migrationens ekonomi, och därmed lämna etern fri för PK-isternas egen intellektuella maktutövning.

Den som har makten över orden och begreppen och därmed lyckas göra sin ideologi till samhällets dominerande ideologi, den har också makten över samhället. Det är därför PK-isterna inte vill resonera med folk som ser annorlunda på tingen. Makten resonerar inte, den fördömer. Den vet att om den förlorar minsta lilla slag om verklighetsuppfattningen så kan det vara lika potentiellt förödande som en spricka i den stora vattendammens betongvägg.

Det här spelet handlar inte om sanning, det handlar om makt.