Eftersom jag till skillnad från tänkare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Jag tror att det är svenskt att hålla sig på respektfullt avstånd från sin nästa om inte nästan tillhör den närmsta kretsen av släkt och vänner eller är vederbörligen presenterad av en person man högaktar. Redan det påståendet är fullt av sociala fällor. Vad menas till exempel med ”respektfullt avstånd” eller ”högaktar”? Men nu struntar jag i det och går till exemplen.

Mitt favoritexempel är natthamn i skärgården, där en lugn vik tidigare ansågs ”tagen” om någon annan båt hunnit före och parkerat. Då fick efterkommande båtar leta efter en annan, ”ledig” parkeringsvik. Numera, när det finns för många semesterbåtar, håller sig en senkommande lite skamset på respektavstånd. Han är trots allt en inträngling. (För den som föreställer sig att detta inte skulle vara ett kulturellt särdrag kan jag rekommendera ett besök i en tysk båthamn, där nytillkommande båtar med besättning bokstavligen välkomnas på kvällskvisten.)

Natthamnsexemplet är bara för att du ska förstå vad jag menar. Nu tar jag några andra nyligen inträffade exempel och min fråga till dig är om jag är svenskhet på spåren eller om jag bara är en tjurskalle. Är jag en misstänksam enstöring eller bara svensk?

Liksom så många andra människor i min bekantskapskrets fyller jag år en gång om året. Nyligen var det dags. Då fick jag födelsedagsgratulationer från åtminstone fyra företag som jag anlitat som leverantörer av någon tjänst. En var elleverantör, en annan var Tele2. Det gjorde mig missmodig. Jag anser inte att jag bjudit in Tele2 till den grad av intimitet som det innebär att skicka födelsedagsgratulationer. Tele2 skickar fakturor en gång i månaden som jag inte begriper och misstänker är saltade, men det faktum att jag betalar dem innebär inte att jag gett Tele2 rätt att ta sig friheter och börja bli personlig. Vem tror Tele2 att han är?

Ett annat exempel inträffade alldeles nyss. För någon vecka sedan fick jag en anmodan om att betala bilförsäkring. Jag tyckte det begärda beloppet var stötande högt så jag besökte några andra försäkringsbolags, till exempel Ifs, hemsidor för att få konkurrerande bud. Motvilligt fick jag konstatera att det inte fanns något att tjäna på att byta leverantör.

Döm om min förvåning och kränkthet – kränkthet! – när en person från försäkringsbolaget If ringer och stör mig på kvällen och frågar något med anledning av att jag besökt deras hemsida. Jag blev rasande och skällde ut personen. Vad är det som gör att de tror att de har rätt att snoka i mina internetbesök och besvära mig bara för att jag en kort stund övervägt att anlita deras tjänster?

Är det ett nationellt särdrag analogt med den genom ockupation annekterade och privatiserade natthamnen att ogilla telefonpåhälsningar från försäkringsbolaget If eller handlar det bara om att jag ogillar en ny sorts intimitet i en globaliserad värld?

Jag talade nyss med en kompis som har sommarställe på en skärgårdsö med handelsbod. Handelsboden förestods tidigare av en person med svensk känsla för närhet, nämligen att den ska hållas under respektfull kontroll. Så hade svensken sålt handelsboden till en invandrare med andra föreställningar, till exempel att det skulle gynna affärerna om handelsmannen visade ett intresse som min kompis bara uppfattade som närgånget, till exempel vad min kompis barn heter och var de går i skola. Har handelsmannen med det att göra?

Vi har långt kvar innan vi snackat igenom vilka vi är. Jag är inte säker på att jag gillar allt det här kindpussandet. Är det svenskt?