Den allt grövre brottslighet, som breder ut sig till allt fler områden i vårt land, seglar nu, tämligen förutsebart, upp som en central fråga också i den kommande valrörelsen. Socialdemokraternas nyligen presenterade valplattform visar att man avser att möta utmaningen. Då det finns andra partier som av tradition har större trovärdighet i frågor rörande brott och straff, kan vi räkna med att socialdemokratins försök till omvändelse under galgen kommer att leda till överbudspolitik, både i skärpta straff och i antal nya poliser.

Ett tydligt tecken på att man från regeringens sida inser situationens (politiska) allvar är att Rikspolischef Dan Eliasson slutligen faktiskt tvangs att lämna sin post. Varken partibok eller obrottslig lojalitet mot partilinjen kunde längre skydda honom. Det blev alltför uppenbart att man med Eliasson som högsta polischef inte skulle kunna vinna någon som helst trovärdighet i ett program för lag och ordning. Det skulle bli alltför mycket skämt om korvgrillning med bilbrännare, om bekämpning av sexualbrott med armband som säger ”tafsa inte”, och om att eftertänksamt begrunda förövarnas svåra uppväxt.

De s-märkta valstrategernas uppenbara förhoppning är nu att väljarna skall låta sig luras att tro att det efter många år av förnekelse av problemet plötsligt finns en genomtänkt politik, som har förutsättningar att leda till verkliga förbättringar, i form av ökad trygghet. Deras uppenbara oro är att medborgarna skall se igenom denna rökridå, att man skall minnas det gamla talesätt som säger att det är de tomma tunnorna som bullrar mest. Allt handlar om trovärdighet, och det är en vara statsminister Stefan Löfven inte har i överflöd.

Han har under sin tid vid makten utvecklats till en svårslagen mästare i att producera politiska klyschor, med föga förankring i verkligheten. Vårt
land bygger inga murar, men vi har lagt oss på europeisk miniminivå för flyktingmottagning. Vi skall ha ordning i migrationspolitiken, och ett nej är ett nej, fast det gäller förstås inte för ensamkommande barn, åtminstone inte för alla. Vi skall ha nolltolerans mot gängkriminalitet, och polisens insatser duger inte, men Rikspolischefen kunde lugnt sitta kvar, ända till valet nalkades och så vidare.

Det i sammanhanget i särklass viktigaste budskap Löfven har förmedlat rör sambandet mellan migration och kriminalitet. Effektiva åtgärder måste grundas i en insikt om att det inte är Nisse i Hökarängen som blivit kriminell för att kommunen stängde ungdomsgården. Den som vägrar acceptera att gängkriminaliteten har kulturella bestämningsfaktorer kommer inte heller att ha några förutsättningar att komma till rätta med problemen.

De unga män som ligger bakom våldet i våra förorter har sina rötter i samhällen vars sociala relationer präglas av lojalitet och rättskipning inom den egna gruppen, av ett utpräglat förakt för svaghet, och av en total brist på tilltro till staten och offentliga myndigheter. Allt handlar om status och heder, om vedergällning och krav på respekt. Det dystra utfallet av vår postmoderna migrationspolitik kan definieras som att vi har importerat delar av Mellanöstern och Nordafrika, och med öppna ögon låtit denna import slå rot i våra förorter.

Statsminister Löfven har gått i bräschen dem som förnekar att det finns ett samband mellan brottslighet och migration. Han gjorde stort nummer av detta vid sitt besök i Davos 2016, och han har på hemmaplan ansvarat för en politik där det inte ens är tillåtet att samla in statistik om sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Liksom i många andra delar av vår havererade migrationspolitik har utfallet varit helt förutsebart.

Det är förvisso inte ”de nyanlända” som ensamma har skapat brottsvågen. Deras roll kan bäst liknas vid att spruta fotogen på en redan brinnande brasa. De glada parollerna om ”flyktingar välkomna” var en svensk draksådd, såtillvida att majoritet av de unga män som lockades hit, i förväntan om guld och gröna skogar, saknade förutsättningar att integreras.

Då de snabbt fick klart för sig att de saknade asylskäl, och därmed inte skulle få laglig rätt att stanna, var det givet att de skulle söka sig till etniska fränder i utanförskapsområden där man i stället integrerades som fotsoldater i grovt kriminella miljöer.

Justitieminister Morgan Johansson gör nu stort nummer av hur regeringen skärper straffen, hur man förstärker polisen och hur man inför nolltolerans mot gängkriminalitet: ”Om man går hemifrån på morgonen med ett skarpladdat vapen får man vara beredd på att det kanske dröjer två år innan man kommer hem igen.” Det må låta bra, men det påminner mest om att låsa stallet när hästarna redan har rymt.

Polisen i Köpenhamn har länge skakat på huvudet över hur kriminella i Malmö kunnat arresteras med skarpladdade vapen och bli direkt släppta för att kunna fortsätta att begå brott. Attacker mot blåljuspersonal har kunnat eskalera utan kraftfulla motåtgärder. Ingen kan begripa att det inte ens varit olagligt att bära skarpa handgranater, och ingen skall förundras över att de skyldiga har hånflinat åt polisen, vars ledning varit upptagen med korvgrillning.

Det som gör att framtidsutsikterna inte kan ses som annat än extremt dystra är att det under alla dessa år av total undfallenhet från våra postmoderna politiker och myndighet har skapats kriminella strukturer som blivit normbildande för sociala nätverk i ett antal allt mer omfattande parallella samhällen som de facto står utanför det svenska rättssamhället.
Det är fullständigt förödande, i synnerhet då det även skapar grogrund för rekrytering till radikala islamistiska miljöer.