Vid det här laget har jag berättat om slavhandeln i Libyen – se min berättelse här – för två personer som råkar ha varit kvinnor anställda inom vården. De har oberoende av varandra haft samma reaktioner.

Först har de blivit förfärade över ”hur onda vi människor kan vara” och ”knappt velat tänka på det”. Då har jag protesterat att det faktum att de finns hemska libyska företagare inte säger något om mänskligheten som helhet. Man ska inte dra alla över en kam och det där. I själva verket, har jag insisterat, är just vi svenskar på det hela taget väldigt snälla, hyggliga och välartade människor, kanske lite för snälla och hyggliga till och med.

Då har dessa kvinnor tittat på mig med ett snett, lite misstroget leende och börjat prata om allt ont som svenskar gör med exempelvis klimatet och ensamkommande flyktingbarn. Om det är någon som har skuld till världens elände, har jag förstått, så är det vi svenskar även om vi kanske inte deltar i den libyska slavhandeln (men vem vet, kanske är någon företagsam smålänning inblandad).

Jag tror att känslan av skuld är en del av den svenska folksjälen. Kanske kom det med lutherdomen. Vem har inte hört uttrycket ”det sitter en liten Luther på min axel”. Axelluthern tvingar oss till det ena eller andra. Vi har en skuld som måste sonas. Förr i tiden sonade vi skulden genom att piska oss till ansträngningar, till exempel i skolan, ansvar och hårt arbete.

I serien vilda spekulationer vill jag påstå fyra saker.

För det första tror jag att det var den där Luthern som gjorde att Sverige blev ett så framgångsrikt land. Men den rikedom vi fick som nation var inte resultatet av medvetna strävanden utan bara en bieffekt av att vi sonade vår skuld. För övrigt har vi alltid haft en ångestladdad relation till det här med rikedom. Rikedomen, liksom fattigdomen, har bäst kunnat fördragas när den delats av alla, det vill säga när staten tagit hand om överskottet.

För det andra tror jag att Sveriges framgångar har förändrat den medfödda, lutherska skulden. Skuld är obehagligt och när folk märker att livet artar sig hyggligt även om man inte känner skuld så slutar de känna skuld. Eller så hittar de enklare metoder att sona skulden. Det är här godheten kommer in. Tidigare sonade vi vår skuld genom det hårda och ofta obehagliga slitet, numera sonar vi vår skuld genom att betala avlat till staten så att staten kan ta hand om de svaga. På det viset har det välfärdsindustriella komplexet vuxit fram och på den psykologiska grunden har även svensk migrationspolitik formulerats. Våra skuldkänslor inför klimathotet passar också in i den tolkningen och likaså föreställningen att ”samhället”, det vill säga vi rimligt skötsamma, är orsaken till kriminaliteten. Även där har vi stora skulder att sona.

För det tredje har skuldbekämpningens förvandling från ansträngning till godhet särskilt drabbat kvinnorna. Det är ingenting jag kan bevisa, det bara känns så. Om kvinnor verkligen är godare än män vet jag inte, men som #metoo-kampanjen illustrerar så tycks de ha ett starkt behov att framhålla om inte sin egen godhet så i alla fall männens brister på den punkten.

För det fjärde så tror jag att den där Skuldluthern numera är skadlig. Så länge han bara piskade oss till ansvarstagande och hårt arbete var han nyttig. Men i sin moderna inkarnation driver han oss till självförakt och splittring samtidigt som han söndrar landet. Det hjälper varken BNP eller något annat att vi föreställer oss att vanliga, skötsamma svenskar är orsaken till brottslighet i utanförskapsområden.

Vi måste driva bort den där Luthern och hans sentida efterföljare Sahlin och Reinfeldt som försöker intala oss att vi inte är något. Vi måste sluta skämmas och i stället hylla oss själva för vår storhet och våra framgångar. Hurra vad vi är bra.