Sverige var det första land med statligt påbjuden folkbokföring. Redan i ett kyrkoordningsförslag av år 1608 yrkades det på dopanteckningar främst med hänvisning till deras religiösa betydelse. Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius var en föregångsman inom folkbokföringsområdet. I ett förslag från 1619 betonas vikten av vittnen till att barnet blivit ”sannfärdeligen” döpt. Och i fortsättningen heter det bland annat:

Huarföre wore godt emot Wederdöpare och andre suarmande Andar, att Pastor hadhe en Book förwaradt i Kyrkione, thervthinnan han anteknade hwardt och itt barn, som thet åhret blifuer döpt och huad måna och dagh thet skeer och Huilke som wore withe til theres Döpelse, effter som bruklighit haffuer warit i gamble tijder.

Den äldsta kända urkunden är en fogdeordning för Finland från år 1556, där det föreskrivs att fogdarna skall låta uppskriva hur mycket mantal som fanns i var by och gård, ”både mankön och kvinnkön, vart slag för sig, och huru åldriga de voro”. Två år efter den kungliga instruktionen, 1633, beslutade prästmötet i Linköping att ”ingen person, man eller kvinna, piga eller dräng, tages in i någon socken med mindre de har brev och gott kan ge besked vad och varför de är här”. Redan från medeltiden och fram till 1600-talet fanns det även en militär folkbokföring med bland annat utskrivningslängder där grunduppgifterna om befolkningen lämnades av prästerna.

En sådan noggrann folkbokföring var dock inte lika vanlig i andra länder och inte minst i delar av Asien och Afrika som knappast ens i vår tid har en tillförlitlig folkbokföring. Följande exempel från min egen bekantskapskrets får illustrera detta.

Min svärdotters mormor från Ghana, som gick bort 2015, påstod sig som femåring minnas the femte kriget om the “Golden Stool” mellan Ashantifolket och Storbritannien från våren 1900. Mormodern var därför efter bästa skattningar född någon gång i slutet på 1800-talet. Denna höga ålder stöddes också av det faktum att hennes äldste son i tredje äktenskapet (där det andra barnlösa äktenskapet varade i tio år) var 91 år gammal vid mormoderns frånfälle. Om födelsedatum hade noterats så hade mormodern kanske varit världens äldsta människa vid sitt frånfälle, men sannolikt med felgränser på minst fem år.

Ett annat exempel är en framstående meteorologisk kollega som sedan länge är amerikansk medborgare, men född i en by i Uttar Pradesh i Indien. Vid hans 70-årsdag anordnades en internationell konferens till hans ära med tidpunkten kunde bara bestämmas med en noggrannhet på cirka ett år och inte ens han själv visste om han var 69 eller kanske 71 vid den antagna födelsedagen.

Det är som bekant också stora problem att fastställa åldern på alla migranter som kommer till Sverige. Många svenskar är så vana vid sitt tiosiffriga folkbokföringsnummer att de kanske tror att det är så överallt i världen. Härtill kommer en strävan hos många migranter, inte minst uppmuntrade av dem som arrangerar migrantresorna, att chanserna förbättras i mottagningslandet om man kommer från ett krigförande land som Syrien och anger en lägsta möjlig ålder. Att klassificeras som barn, det vill säga i Sverige med en ålder under 18 år, är extra förmånligt och ökar väsentligt möjligheten att få uppehållstillstånd och kanske så småningom också medborgarskap med alla fördelar och möjligheter detta innebär. Av denna anledning är det vanligt att göra sig av med eventuella urkunder och framställa sig så ung och skyddslös som möjligt. Många ser det nog som en pragmatisk nödlögn.

Åldersbestämning av migranter till Europa har därför blivit en utmaning för många myndigheter eftersom det inte finns någon exakt metod att göra detta.

SvD beskrev den 20 januari i en artikel hur åldersbestämning görs i olika länder. De flesta förväntar sig kanske att EU i ett sådant fall skulle ha utformat generella förordningar som varje land sedan skulle kunna följa. Detta är emellertid ingalunda fallet utan allmänt råder det stora skillnader mellan olika länder. Genomgående, kanske med undantag av svenska myndigheter, ställer man sig tveksam till röntgenundersökningar. Speciellt är osäkerheten stor för individer mellan 16 och 18 år. Tyska läkarförbundet exempelvis avvisar åldersbestämning genom obligatoriska röntgenundersökningar. I Österrike kan man inte heller tvinga någon till röntgenundersökning som inte vill och i osäkra fall följer man principen ” in dubio pro minore” det vill säga bedömer till den unge sökandes förmån.

I Storbritannien anser man intervjuer bättre än medicinska undersökningar och brittiska läkarorganisationer bedömer de medicinska undersökningar som osäkra. I stället förlitar sig de brittiska myndigheterna till intervjuer med unga flyktingar. Det innebär att två socialarbetare i kommunen, där den unga flyktingen placerats, gör en intervju som bland annat handlar om livet i hemmet, familj och skolgång.

Åldersbestämning är i flera länder delegerad till kommunansvariga.
I de flesta fall förefaller migranterna ange en lägre ålder än vad som senare fastställts efter genomgången undersökning.

Genomgående förefaller problemen med åldersbestämningen ligga i intervall på några år och möjligheten att släppa igenom personer i 30-årsåldern som under 18, som ryktats ha förekommit i Sverige, verkar högst orimligt och är sannolikt en skröna. Ett sådant avgörande klarar helt säkert en enkel medicinsk undersökning eller en intelligent utfrågning. Att en 19-åring råkar bli en 18-åring eller en 17-åring en 16-åring eller omvänt är däremot säkert möjligt men knappast något problem vare sig för samhället eller individen.

Myndigheterna i Hamburg förefaller ha en utvecklat en pragmatisk procedur. Om migranterna inte är nöjda med åldersbestämningen måste migranterna själva bevisa motsatsen. Detta synes mig vara en utmärkt princip som jag tycker även svenska myndigheter skulle kunna anamma. Det skulle få till resultat att migranterna har anledning att behålla sina identitetshandlingar.