En bit in på 600-talet e. Kr. dök islam upp på det religiösa slagfältet. Upprinnelsen var enligt legenden att kamelföraren och affärsmannen Muhammed vid fyrtio års ålder (610 e. Kr.) började få religiösa uppenbarelser och med dessa som bas så småningom blev profeten Muhammed. Uppenbarelserna skrevs ned och lades samman till den bok – Koranen – som blev islams heliga skrift.

Befolkningen på arabiska halvön uppvisade på Muhammeds tid en religiös mångfald. Där fanns judar, kristna och anhängare till en äldre religion (kanske flera) i vilken man tillbad flera gudar. De senare personerna kallas månggudadyrkare i den gamla översättningen av Koranens arabiska text till svenska från 1917 (Karl Vilhelm Zetterstéen, KVZ). I den nya översättningen från 2002 (Mohammed Knut Bernström, MKB) får de heta avgudadyrkare. Religionen ifråga tycks ha varit vanlig bland de (delvis) nomadiserande som vi och KVZ kallar beduiner. MKB kallar dem ökenaraber.

Den grupp som Koranen bemöter minst fientligt är den kristna. För månggudadyrkarna gäller motsatsen. De utgör ett veritabelt hatobjekt. De omnämns ofta som de som ”sätter medhjälpare vid Guds sida”. Att göra så anser Koranen vara den största synden av alla: ”Gud förlåter inte den som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har drivit synden till dess yttersta gräns. Vad de anropar i Hans ställe är avgudabilder utan liv – ja, de anropar i själva verket Djävulen, den upproriske som .…”. (MKB 4:116-117). Några rader längre ned kommer domen: ”Helvetet skall bli deras slutliga hemvist, och därifrån kan de inte fly” (MKB 4:121).

Vår kunskap om månggudadyrkarna är mager. Det är svårt att förstå varför de var så hatade. Kanske höll de starkt fast vid sina traditioner och blev indignerade över muslimernas nitiska försök att omvända dem till islam? Mission kunde förr i världen bedrivas med stor grymhet. Kanske var de inte imponerade av de muslimska försöken att ”bevisa” att det bara kan finnas en enda gud. Till exempel: ”Men om det i himlen eller på jorden hade funnits gudar vid sidan av Gud skulle världsalltets ordning ha brutit samman!” (MKB 21:22). Här följer fler exempel på Koranens obegripligt hätska inställning till månggudadyrkarna (polyteisterna):

MKB 22:19-22: Dessa är de två grupperna som tvistar med varandra om sin Herre. För dem som förnekar Honom skall kläder av eld skäras till och skållhett vatten ösas över deras huvuden, vatten som skall fräta sönder deras inälvor och deras hud. Och de skall hållas i schack med krokar av järn; varje gång de försöker komma ur sitt elände drivs de tillbaka in med orden: ”Pröva på Eldens straff!”

MKB 23:117: Den som vid sidan av Gud åkallar en annan gudom – för vars existens han saknar bevis – skall stå till svars enbart inför sin Herre. Det skall inte gå dem väl som förnekar sanningen!

MKB 50:24-26: Då faller Guds dom: Kasta i helvetet var och en som framhärdade i att förneka sanningen, som spärrade vägen för det goda, som kränkte andras rätt och sådde tvivel i andra människors sinnen och som satte andra gudar vid Guds sida – kasta honom ned där pinan är som svårast!

Sura 9 är en av de allra sista som skrevs. Dess inledning redogör för den kommande slutliga uppgörelsen med månggudadyrkarna. Den mordiska versen 9:5 citeras ofta, men de följande raderna kan tolkas så att det är spridandet av islam som är huvudsaken. Hursomhelst är det en grym hänsynslöshet som texten uppvisar:

9:5: När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och villighet att förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred – Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

9:6: Om någon av avgudadyrkarna söker skydd hos dig, ge honom då ditt beskydd, så att han får höra Guds ord; för honom sedan till en plats där han är i trygghet. De är nämligen människor som inte vet vad Islam innebär.

Fullt förståeligt finns inte mycket uppgifter om 600-talets strider bevarade. Men en sak är säker: polyteisterna förlorade. Muhammed dog 632 e. Kr. och endast ett fåtal år därefter var hela arabiska halvön muslimsk. Den gamla polyteistiska kulturen utrotades och människor med den. Troligen var polyteisterna analfabeter och därför kunde bara muslimerna – segrarna – skriva historien. Om man kallar händelsen ett folkmord betyder inte det att alla på den förlorande sidan mördades; troligen överlevde många genom att anta islam. Tidiga exempel på ”omvändelse under galgen” alltså.

Det olustigaste i denna historia är nutida försvar av de gamla övergreppen. Hat som uttrycktes för 1400 år sedan är en sak, men hat som uttrycks i vår tid blir direkt obehagligt. På en muslimsk sajt besvarar en skribent en extern fråga angående ”Tolkning av vers 9:5 i Koranen”. Skribenten försvarar 600-talets utrotning av månggudadyrkarna:

”Detta då avgudadyrkan varken är en religion eller logisk livsåskådning utan bygger snarare på vidskepelse och är en vantro och fördärv som skadar hela samhället och mänskligheten och därav behöver utrotas”.

Hur kan skribenten anse att avgudadyrkan ”skadar hela samhället och mänskligheten”? Det är obegripligt. Man anar en påverkan från M. K. Bernströms text i sura 27, not 66:

”Dvs. de som förnekade livet efter döden och därmed människans slutliga ansvar för sina medvetna handlingar. Som framhållits i föregående not leder detta förnekande oundvikligen till förlust av all känsla för rätt och orätt, och detta i sin tur till andligt och socialt kaos och till samfunds och civilisationers undergång.”

Bernström verkar ha levt i en religiös bubbla där information om människans inneboende kvaliteter inte tycks ha nått honom. Han hade uppenbarligen en svart syn på människan och gjorde ett eländigt försök att urskulda folkmordet.

Svante Brandänge, professor emeritus i kemi med intresse för Koranen