Även den antitraditionella nyvänstern har sina traditioner. En nyvänstertradition är att vid varje svensk högtid göra larviga utspel om att högtiden i fråga egentligen inte är svensk. Lucia är inte svenskt eftersom Lucia var ett helgon från Sicilien. Julen är inte svensk eftersom man äter risgrynsgröt och riset ju kommer från utlandet. Och så vidare.

I år yttrade sig åtminstone två vänsterdebattörer i den andan om jultomten. Först ut var Mohammed Ryback på nyvänsterbloggen Politism som den 19 december uppmanade oss att kasta ut jultomten: ”Är det inte dags att vi gör oss av med jultomten?”

Jultomten är ju sådan där ”en vit gubbe” som man inte har någon nytta av. Ja, ungefär som Shakespeare och Newton och andra tråkmånsar. Men sedan påstår han, han verkar nästan motsäga sig själv, att jultomten är turk: ”Jag menar, skyddshelgonet Sankt Nikolaus som jultomten grundar sig på var ju ändå turk.”

Det kanske är ifrån nyvänsterbloggen Politism som Dagens Nyheters kulturredaktion får sina fakta. För den 23 december publicerade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman en krönika med rubriken: ”Nu tändas tusen juleljus – och tomten är far till de fejkade nyheterna”.

Budskapet var att hans egen tidning är seriös, men att hans politiska motståndare, sådana där högerpopulister, är oseriösa typer som sprider ”fake news”.

Men i samma krönika sprider han själv ”fake news!” Han påstår, kanske påverkad av systersajten Politism, att Nikolaus var en ”turkisk biskop”.

Nej, Mohammed Ryback, och nej herr kulturchef! Nikolaus, som alltså är förebild för den populära tomtefiguren med rödvita kläder, var inte turk. Han levde i ett område som kallas Lykien i Mindre Asien på 300-talet. Han var ärkebiskop i staden Myra. Detta område var en del av det östra romerska riket och befolkades av greker. Nikolaus var grek. Grek, vit, kristen, romare, europé. Turkarna kom inte till Anatolien förrän på 1000-talet!

Samma nyvänster som älskar att påtala att allt svenskt egentligen kommer någon annanstans ifrån och att det därför egentligen inte finns någon svensk kultur, älskar också att säga att ramadan minsann är en äkta svensk tradition! Då spelar det ingen roll att ramadan egentligen kommer från Arabien – det är svenskare än julgröten ändå!

År 2009 var det ett antal vänsterakademiker som gav ut en bok med titeln Ramadan – en svensk tradition. Den blev förstås hyllad av vännerna i gammelmedia. Så länge det finns människor i Sverige som iakttar en tradition, ja, då är den att räkna som svensk, menade religionsvetaren Jenny Berglund vid Södertörns högskola, som var redaktör för boken.

Aha! Så eftersom det finns svenskar i Indien som firar midsommar, så är midsommar en indisk tradition. Då förstår jag. Nej, hur gärna nyvänsternissarna än skulle önska det, så är inte ramadan någonting svenskt. Den har bara funnits här i tjugo-trettio år och den angår bara de medborgare som bekänner sig till islam, inga andra. Och muslimerna är till 99,9 procent invandrare och barn till invandrare. Islam är en invandrarreligion, inte en svensk religion.

Det finns knappt några gammelsvenskar som konverterar till islam. Det är den minst omtyckta religionen både här i hela det övriga Europa. En undersökning visar att en majoritet av européerna skulle stoppa all islamisk invandring idag – om de fick bestämma.

Om jag öppnar en svensk krog i New York och serverar kebab, tror ni då att mina gäster skulle bli nöjda? Nej, de förväntar sig traditionell svensk mat. Det går inte bara att sätta en etikett på någonting hur som helst. Ramadan blir inte en svensk tradition för att nyvänsterakademiker, politiker och aktivister inom media kallar den så.

Gå ut på stan och fråga folk, även muslimer med ursprung i olika länder, om de kan nämna några svenska högtider eller traditioner. Ingen kommer att svara ramadan. För att få ett så korkat svar måste man gå till ett universitet eller till ett gammelmediehus.