Det går att förstå att ledarna i Sovjetunionen var kommunister eftersom kommunismen var den gemensamma ideologi och kultur som gav dem deras framstående positioner. Däremot är det svårt att förstå att vanliga människor kunde sätta sin lit till denna lära. På samma vis med nazismen. Att Hitler, Göring, Goebbels och till och med en så relativt lågrankad nazist som Eichmann var entusiastiska nationalsocialister är inte det minsta konstigt, men att även en del fattiga pinnebergare var trogna hitlerister är knepigare att förklara.

Vi, i varje fall jag, har motsvarande brist på insikt vad gäller dagens Sverige. Att Ylva Johansson, Jonas Sjöstedt och Dan Eliasson är brinnande PK-ister är helt begripligt eftersom PK-ismen är den lära på vilken deras organisationssystem och därmed maktutövning vilar. PK-tron är politikerväldets fundament på samma vis som kristendomen en gång var kyrkans. Men vad är det hos oss som får många vanliga skötsamma, nettoskattebetalande människor att sätta sin lit till PK-dogmerna om värdegrunder och sådant? Ser de inte att PK-ismens idévärld egentligen är främmande för de värderingar som uppfostran och erfarenheter försett dem med? Eller mer sociologiskt formulerat: varför är makten i Sverige fortfarande åtminstone delvis legitim hos dem som genom sina ansträngningar bär makten och håller den vid liv?

Man kunde kanske tro att frågan ”Varför tror folk på politikerväldet?” är analog med frågan ”Varför trodde folk tidigare på Gud?”, men så är det inte. Gudstron var oberoende av vilket öde som än drabbade den troende. Han slutade inte tro på Gud för att han hamnat i olycka. Då öppnade han i stället sin Bibel och läste Jobs bok för att få styrka att uthärda.

I detta avseende lever politikerväldet farligare än Gud, ty folk tänker inte i längden tolerera att härskarna inte levererar ett rimligt behagligt liv. Politikerväldets återstående legitimitet bygger på gamla meriter. Vårt politiska system har vunnit makt och stadga under en snart hundraårig period när folket av andra orsaker än den ökande politikermakten fått uppleva ett världsunikt ekonomiskt uppsving.

Men varje dag peppras folket med nyheter om hur obehagliga saker faktiskt händer i Sverige som inte borde få hända. Samtidigt blir det alltmer uppenbart att dagens politiker, med de verktyg de vant sig vad att använda, står hjälplösa inför problemen. Hur kommer folk att reagera om läget förvärras?

En del kommer nog att emigrera. Numera träffar jag flera personer i veckan som åtminstone leker med tanken. Men Gud förbjude att tillståndet försämras så kraftigt att detta blir en masslösning.

Hur kommer de att tänka som avser att stanna kvar i landet? Jag kan föreställa mig två olika slags tankebanor, en sansad och en panisk.

Sansade människor, föreställer jag mig, skulle resonera ungefär så här, och ju fler, desto bättre:

OK, det där med postmodernism och PK-ism och att politiker hade ansvar att lösa alla samhällets problem, det var kanske snällt tänkt, men det funkar uppenbarligen inte i verkligheten. Men vi vet, i varje fall vi som minns hur man tänkte under de första årtiondena efter andra världskriget, vad som funkade. Det var att folk spottade i nävarna, ansträngde sig, kände viss solidaritet med sin nästa och framför allt fattade att livet inte framför allt handlade om rättigheten att förverkliga sig själv utan nästan lika mycket om att uppfylla ett antal medborgerliga skyldigheter som vi sedermera helt har glömt bort. De måste återupplivas, hur det nu ska gå till. 

Men de som är så unga att de aldrig fått uppleva ett civilt samhälle med fri ekonomi och sunt förnuft i funktion eller av andra skäl saknar föreställningar om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt, för dem blir det knepigare att tänka sansat. Man kan, möjligen lite krystat, jämföra med utvecklingen i Estland respektive Ryssland efter kommunismens fall. I Estland fanns folk med personliga erfarenheter av en fri ordning, men det saknades i Ryssland. Estland förlorade friheten 1945 men Ryssland redan 1917. En del av esterna fattade vad som behövde göras, men knappast några ryssar. Därför gick det helt olika. Estlands BNP per capita ligger nu på tre fjärdedelar av EU-genomsnittet medan Rysslands bara når två tredjedelar.

Jag tror att människor som saknar relevanta erfarenheter potentiellt är mycket farliga. De reagerar som unga människor som blir intagna av förföriska teorier – såsom jag en gång blev av marxismen – och eggas av sina ungdomliga safter att tro att de ska bana en historisk genväg till Schlaraffenland. Eller så börjar de leta efter grupper som de kan tillmäta skulden för samhällets lidanden, till exempel judarna, de vita männen, kapitalisterna, nazisterna, Bilderberggruppen, rasisterna eller muslimerna.

Det finns alldeles för mycket paniska tongångar av det senare slaget och alldeles för lite sunt förnuft av det förra för att jag ska känna mig lugn.