Vi vet så lite. I varje fall vet jag så lite. Jag vet att västerlandet sedan ett antal sekler gjort ekonomiska underverk medan resten av världen mest varit avundsjuk och förbannad och på senare tid i ökande utsträckning migrerat till västerlandet för att bli delaktig i miraklet. Men jag vet inte vad som är hemligheten bakom västerlandets framgångar.

Visst, jag har läst alla böckerna som försöker förklara. Jag vet allt om goda institutioner, mänskliga rättigheter, fri företagsamhet, den protestantiska etiken och framför allt har jag satt i mig hyllmetrar om entreprenörskap för att förstå företagandets betydelse. Och – hast du mir gesehen – jag har till och med ägnat decennier åt eget företagande för att på djupet försöka förstå den gnista som gjort västerlandet till västerlandet. Snacka om seriös forskning.

Och lik förbannat förstår jag inte vad som egentligen driver den västerländska utvecklingens hjälte, entreprenören, vars ande också är, tror jag i alla fall, västerlandets egentliga drivkraft. (Om nu inte den verklige hjälten visar sig vara Axel Oxenstiernas ordningsman, den oförvitlige ämbetsmannen, numera eventuellt bortglömd, som skapar den ordning som tillåter företagaren att göra sina konster. Eller något annat.)

Jag råkar ha en mycket ärofull examen med många betyg i nationalekonomi från Handelshögskolan i Stockholm, en skola som jag sätter högt. Där fick jag lära mig att företag, och därför företagare, strävar efter maximal vinst. Det sas aldrig riktigt rakt ut, men det var liksom underförstått att ekonomisk utveckling uppstår när företagare får chansen att genom nya ”kombinationer” – den store ekonomen Schumpeters uttryck – kunna maximera vinsten.

Jag har inga moraliska invändningar mot den teorin, men jag har svårt för föreställningen att västerlandets framgångar beror på ett begränsat antal vinstmaximerande företagares engagemang. Jag tror att västerlandets framgångar visst berodde på entreprenörerna men också på en allmän mentalitet som av någon obegriplig anledning kom att påverka nästan alla samhällsmedlemmar.

Jag känner exempelvis ett antal personer från arbetarbakgrund som gjort klassresa på annat sätt än genom företagande och med stor framgång bidragit till att skapa Sveriges landvinningar. De har blivit professorer eller författare eller generaldirektörer eller kommunalråd eller chefsekonomer inom viktiga institutioner. De har varit lika viktiga eller minst lika viktiga eller nästan så viktiga som de svenska företagarna. Men deras drivkraft har inte varit vinstmaximering, utan något annat. Ändå har de tillsammans med de möjligen vinstmaximerande företagarna skapat Sveriges framgångar.

Här lämnar jag det etablerade förnuft som institutioner som Handelshögskolan i Stockholm har att erbjuda. Jag tycker inte att detta förnuft, hur mycket jag än respekterar det, har något svar. Västerlandets framgångar var ingen serie av tillfälligheter som inträffade oberoende av varandra i många länder ungefär samtidigt. Det måste ha varit något gemensamt och därför något som handlade om en särskild anda. Det räcker inte med att hänvisa till viljan till vinstmaximering ty girighet har alltid funnits. (Delvis svagt argument eftersom allt jag framledes säger också kan hävdas ha äldre rötter.)

Tysken Max Weber skrev en bok som hette Den protestantiska etiken och kapitalismens anda där han försökte förklara kapitalismens framgångar utifrån kalvinisternas stränga självkontroll, till exempel deras religiöst motiverade motvilja mot skrytsam och synbar lyxkonsumtion. De investerade i stället. Karl Marx var också inne på det spåret när han förklarade kapitalisternas drivkrafter i uttrycket ”ackumulera, ackumulera, det är budet från Moses och alla profeterna”. Ackumulera betydde för honom just att investera, det vill säga satsa vinster i ny produktion, absolut inte att slösa i förnäm och elegant njutning.

Jag tror att detta är en sannare beskrivning av västerlandets framgångsformel än det där med ren vinstmaximering. Men varför skulle kapitalisterna plåga sig på det sättet? Varför inte ge sig hän och njuta?

De hade inte full kontroll. De behövde anpassa sig till världen omkring sig som till stor del styrdes av andra människor, människor som kunde bli avoga och motvalls om de rika gjorde alltför stora fyrverkerier av sina rikedomar. Därför räknade Ingvar Kamprad tioöringarna medan Erling Persson tog spårvagn i stället för taxi. Det var en mentalitet.

Men vad är egentligen grundorsaken till västerlandets utvecklingsfrämjande mentalitet? I starten handlar det alltid om att investera, om det inte är i kommersiella företag så är det något annat som också kostar pengar, kanske hednamissionen i Kongo, i vilket fall något som kan och i de flesta fall kommer att misslyckas.

Så varför håller folk på? Varför tror de på något över huvud taget? Varför riskerar de sina pengar i stället för att köpa en ny bil?

Jag tror att det börjar med en sorts näst intill medfödd skuld som manifesterar sig i mental oro. Här ger jag mig in på Freuds marker. För västerlänningen avbetalas den tyngande skulden genom ansträngning. Lutheranen måste anstränga sig för att få ro. Den viktigaste och mest verkningsfulla ansträngningen är arbete. Om lutheranen inte först plöjt och dikat och gett korna mat så kan han inte lugnt sätta sig och slappa framför teven.

Västerlänningens grundföreställning om livet är således att något är fel och att detta fel åtminstone delvis – tills det återuppstått fullt återställt nästa morgon – kan avhjälpas genom eget arbete och egna ansträngningar.

De som inte är västerlänningar har en annan grundföreställning. Visserligen inser även de att något är fel, men de ser andra lösningar än egen ansträngning. En alternativ lösning är fromhetsgärningar, till exempel att be till Gud. En annan populär lösning i många kulturer är att skylla felet på västerlänningarna som antas vara orsaken till att det existerar.

Det som bekymrar mig är att sådana underlägsna, icke västerländska, föreställningar numera tycks ha fått fäste även i västerlandet.  Även västerlandet skyller nu det onda på västerlandet.