Nästan alla människor jag träffar numera, i varje fall om de är vita män 40+, har samma uppfattning som jag i samtidens snackfrågor, till exempel om migrationen och metoo-kampanjen. Men nästan ingen av dessa törs säga vad de tycker annat än om de anser sig vara i säkert sällskap. Ibland är de rädda för repressalier, till exempel att bli förbigångna vid tjänstetillsättningar, ibland räds de bara obehaget att bli hållna för brunråttor (vilket såklart är nog så otrevligt framför allt om anklagelserna kommer från frun eller döttrarna).

David Eberhard skrev nyligen en krönika i Göteborgsposten om det här. Han själv hade råkat illa ut. Han hade sagt något kritiskt om just metoo-kampanjen och därför förlorat en position som ”medical advisor” i ett bolag för att styrelsen menade att sådana uttalanden var dåliga för affärerna.

Eberhard raddar upp ett antal vansinnigheter som pågår runt omkring oss utan att människor med vett, sans och kanske lite bildning vågar protestera, till exempel snurrigheter som att politruker vid Lunds universitet krävt att det ska vara tillräckligt många kvinnliga författare i litteraturlistan till diverse kurser.

Så här avslutar Eberhard sin krönika:

Allt detta vet sannolikt majoriteten av folket om, men istället för att protestera låter man av rädsla eller ointresse en liten grupp högljudda vettvillingar sätta agendan för såväl akademin som det offentliga samtalet. En tystnad som låter galenskapen fortgå. Det är dags att öppna munnen och säga stopp.

Jag kunde inte instämma mer helhjärtat eftersom jag själv tjatat om samma sak så många gånger. Det hela är mycket enkelt. En del kallar det för demokrati, nämligen att folket bestämmer. Folket är inte de ”högljudda vettvillingar” som Eberhard syftar på. Vettvillingarna är en grupp maktlystna PK-ister som hittills lyckats skrämma de flesta vanliga människor till tystnad.

Tänk följande tanke. Antag att alla vi vanliga människor plötsligt slutade vara rädda och i stället öppet förkunnade vad vi ser, känner och tänker. Antag, kort sagt, att demokrati bröt ut. Skulle PK-isterna då få en syl i vädret? Skulle tevekanalerna våga fortsätta sina vinklade inlägg om de kände att det stod ett helt folk och hånskrattade åt dem? Skulle politikerna klara av att fortsätta sitt vilseledande struntprat om de uppfattade de bistra minerna hos en väljarkår som står parat att säga emot?

Jag tror inte det. Var och en av oss är en opinionsbildare. Det är vi själva som bestämmer om vi ska göra vårt jobb.