Av 2 kap 1 § regeringsformen framgår att ett slags yttrandefrihet ska råda i Sverige. Så här står det:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet:frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden

Att jag skrev ”ett slags” yttrandefrihet beror på paragrafens formulering att var och en ”gentemot det allmänna” ska vara tillförsäkrad yttrandefrihet. Det allmänna betyder i det här fallet inte det allmänna i bemärkelsen ”kreti och pleti” utan det allmänna i meningen ”staten”.

Att det står så i en av rikets grundlagar är vällovligt och lätt att förstå. Det är vällovligt eftersom grundlagar, till skillnad från vanliga lagar, åtminstone i teorin, inte är överhetens instruktioner till folket, utan folkets instruktioner till överheten, alltså politikerna och staten. Innebörden av ovanstående paragraf är alltså att folket säger åt överheten att den inte får försöka tysta folket. Folket ska få säga vad det vill utan att staten lägger sig i.

Jag tror att det är just detta vi normalt menar med yttrandefrihet, alltså att staten inte försöker täppa igen truten på medborgarna. Att vi ser saken på det viset är lätt att förstå eftersom hela idén med mänskliga rättigheter – dit yttrandefriheten hör – fick sitt internationella uppsving efter andra världskriget när USA med stor framgång förvandlade sina egna värderingar till universella värderingar, se exempelvis FNs allmänna förklaring. (Jag skriver detta utan ironi ty jag gillar de amerikanska värderingarna.) Yttrandefriheten tolkad på detta sätt riktade udden mot nazism, kommunism och fascism för vilka det var självklart att sätta munkavle på den enskilde om staten ansåg sig ha skäl därtill.

I Sverige har vi alltså yttrandefrihet definierad på det traditionella sättet, men har vi därmed all yttrandefrihet vi behöver? Känner medborgarna i allmänhet att de fritt törs ge uttryck för sina tankar?

Jag menar att svaret är nej. Det är inte så att vi oroar oss för att staten representerad av en STASI-agent ska avlyssna våra telefonsamtal. Jo, att alla telefonsamtal lagras åtminstone viss tid i någon statlig databas är vi nog medvetna om, men det är ingenting folk verkar besväras av, man räknar väl med att gå under radarn. För övrigt är medborgarnas anvisning till staten att staten inte ska förhindra det fria talet, inte att staten inte ska få lyssna på det.

Jag menar att det finns två helt andra hinder för yttrandefriheten, ett litet och ett stort. Det lilla hindret, som många anser jättestort, är medias, inte minst statskontrollerade etermedias, åsiktssållning. Stora sjok av väletablerad och genomtänkt samhällsförståelse undanhålls därigenom systematiskt från de medborgare som enbart utnyttjar sådana enögda media. Att jag ändå hävdar att detta problem är ”litet” beror på att det faktiskt finns andra vägar till publicerad kunskap för var och en som har en dator eller en smartphone. Det är lite jobbigare än att knäppa på teven, men det går.

Om jag emellertid går till mig själv och funderar på vad som eventuellt kringskär min egen yttrandefrihet så är det varken rädslan för rikspolisiära ingrepp eller det faktum att jag inte inbjuds att uppträda i teves morgonsoffor som i första hand håller mig tillbaka. Det som får mig att väga ord på guldvåg eller till och med att censurera mig själv är rädslan för vad folk ska tycka. Folk i det här fallet är till exempel du eller grannarna eller släkten eller jobbarkompisarna eller chefen (om jag hade någon; det närmaste jag kommer är de vänliga människor som finansierar den här verksamheten). Sammanfattningsvis, om jag ska uttrycka det brutalt, begränsas min yttrandefrihet mest av allt av den allmänna opinionen. (Nej, jag sjuder inte av lust att utmana den allmänna opinionen, men jag är alltid medveten om att den står där och tittar över min axel när jag skriver.)

Nu kan man förstås hävda att existensen av en allmän opinion som begränsar envars intellektuella rörelsefrihet är en del av det mänskliga samhället som vi varken kan eller vill ändra på, trots allt är människan ett socialt djur. Men det finns en annan aspekt av problemet som det finns anledning att fundera på.

Även om varje kultur, varje samhälle, har sin allmänna opinion så har inte alla allmänna opinioner samma karaktär. En del är enkelspåriga och stenhårt fördömande mot avvikare, andra är vidsynt toleranta. Hur de allmänna opinionerna i varje enskilt fall gestaltar sig bestäms av de människor som formar dem. Jag tror att vi i Sverige av tradition och som ett resultat av det svenska samhällets historiskt starka homogenitet är mindre toleranta än många andra kulturer. Vi är nog jämförelsevis snara att fördöma människor som avviker från konvenansen – och detta, underligt nog, oavsett om vi själva ansluter oss till den konventionella meningen.

Det är ena sidan av saken, alltså att den allmänna opinionen, det vill säga ni andra, är trångsynt. Den andra sidan av saken är att jag, som står där och blänger den allmänna opinionen i ögonen, faktiskt kan säga vad jag tycker även om den allmänna opinionen inte ser på det med blida ögon. Detta är en fråga om personligt mod och det är något jag själv styr över.

Fega människor passar väl ihop med inskränkta allmänna opinioner. För klenmodigt folk finns bara smala åsiktskorridorer.