Nu står medborgaren där med ett vardagsproblem, till exempel om han ska cykla mot enkelriktat för att slippar trampa runt kvarteret eller om han ska stoppa de där 800 kronorna som han just fått från kunden för stolreparationen i fickan eller om de ska in i bokföringen. Eller om hon ska passa på att vabba eftersom det blev sent på styrelsemötet i bostadsrättsföreningen i går.

När medborgaren ska hantera sådana kniviga problem låter hon sig styras, vare sig hon är medveten om det eller inte, av regler eller av normer eller möjligtvis båda (såframt hon inte i nietzscheansk anda sätter sig över båda).

Regler definierar jag här som lagar, förordningar, föreskrifter och allt annat som kommer på papper med paragraftecken från myndigheter. Normer definierar jag som värderingar som man inhämtat sedan spädbarnsåldern från mamma och pappa och skolan och, för den händelse de råkar ha funnits, lumpen och konfirmationen. För att hårdra: regler kommer från staten, normer kommer från det lokala civilsamhället. Regler kommer uppifrån, normer nedifrån.

På denna teoretiska bas ska jag nu formulera ett antal hypoteser med utgångspunkt i personliga erfarenheter som kanske inte alls är relevanta eller ens rätt tolkade.

En första hypotes är att Sverige förr i tiden, vilket betyder för mer än ett halvsekel sedan, styrdes mer av lokala normer än av statliga regler. I varje fall var mixen mer sådan än nu. Statliga regler om exempelvis hur skatt skulle betalas hade svårt att tränga ner i verkligheten. Jag tror aldrig det var tal om att betala skatt för hemanställda kvinnor, så kallade hembiträden eller barnsköterskor. Rörmokare stoppade betalningen i plånboken och så var det inget mer med det.

Min pappa hade en kompis som var bonde. När bonden skulle köpa skidor till barnen fick han en räkning från järnhandlaren där det stod ”tio meter kätting”. Ingen skämdes. Specerihandlaren gav varje år en halv gris till kommunalrådet. Om Transparency International fått bestämma så hade detta betraktats som en muta, men för den tidens lokalsamhälle var det bara en fullständigt rimlig artighet.

Till och med polisen styrdes mer av lokalsamhällets normer än av strikta och oflexibla regler uppifrån. Hör min bekännelse: jag och tre andra 16-åringar, självklart utan körkort, hade köpt några gamla bilar som vi drog runt med för att vara lite tuffa. Vi försökte ragga brudar. Härvan upptäcktes av polisen och våra fäder kallades till förhör. Eftersom gossarna skötte sig i skolan och även i övrigt ansågs välartade gjordes ingen sak. (Jag kan bara föreställa mig hur mitt liv hade gestaltats om rättvisan slagit till hårdare och fört mig in på den kriminella banan. Jag tackar det lokala civilsamhället, inklusive den lokala polisen, för min räddning.)

När jag så småningom tagit körkort åkte jag ofta fast för fortkörning. Jag lärde mig att den enskilde polismannen på den tiden själv hade rätt att bestämma hur han skulle hantera ärendet. Att fjäska och böna och be kunde ge utdelning. Så är det inte idag. Åker man dit så åker man dit. Polisen du träffar har inget att säga till om. Centralstyrda tekniska system låter sig inte bevekas. Den enskilde polisman man haffas av kan därför ostraffat förolämpas hur mycket som helst. Han är berövad sina sanktionsmöjligheter och därmed snöpt.

Hör även denna osannolika men helt sanna historia: när jag som 17-åring kom hem från USA med ett amerikanskt körkort gick jag in på en polisstation för att fråga om körkortet gällde i Sverige. Tjänstgörande polisman vände och vred på lappen ett par gånger och sa sedan ”tja, det är ju ett körkort, så det duger väl”. Tala om decentraliserad maktutövning.

En andra hypotes är att denna gamla svenska ordning håller på att utmanas från två håll.

För det första flyttar staten gradvis fram positionerna och skickar ett allt tätare regelverk över samhället. ”Det kommunala självstyret” är i praktiken ett minne blott. Skolan är visserligen kommunaliserad men detaljstyrd av statliga myndigheter. Förresten är det inte bara staten som genom olika rikstäckande åtgärder försöker strama upp och likrikta beteenden som folk tidigare skötte under överinseende av det lokala samhällets normer. Metoo-kampanjen kan tjäna som exempel.

För det andra hotas vad Stig-Björn Ljunggren kallat den gamla ”konsensuskulturen” (Dagens Samhälle, nr 43, 2017) av sammanbrott. Stig-Björn säger visserligen inte att konsensuskulturen hotas av sammanbrott, men jag gör det. Jag tror att konsensuskulturen var det svenskaste av allt svenskt, själva kvintessensen i den ”homogenitet” som en gång kännetecknade landet och som bestod mycket mindre i att alla barn var lintottar än i att alla tänkte likadant vare sig de var fattigbönder eller brukspatroner. ”Svenskarna är som ett stim av sniglar”, sa den legendariske SAF-profilen Sture Eskilsson.

Det kanske var skillnad på det lokala civilsamhällets normer i Småland och Jämtland, men jag tror inte det. Min eventuellt nationalromantiska uppfattning är att alltihop var ett enda stort Sörgården. Det är ingen tillfällighet att Astrid Lindgren, som beskrev den tiden, gjorts till nationalhelgon och avbildas på den lägsta och folkligaste sedeln, tjugan. (Jag säger inte att det alltid var så kul i Sörgården. Lokalsamhället hade nog så elaka bestraffningar av sina avvikare och värstingar.)

Min tredje och avslutande hypotes är att Sverige nu är förvirrat och saknar självsäkerhet vilket beror dels på att centralstaten, som vill ha makt, undergräver och skambelägger det lokala civilsamhällets livsstil och tänkande och skäller det för korruption och kvinnoförtryck och vad annat den kan hitta på, dels att det regelsystem som centralstaten vill sätta i stället så uppenbart inte fungerar på avgörande områden, se skolan och migrationspolitiken.

Vad är det som genom årtiondena givit drivkraft åt denna obändigt envetna centraliseringsprocess? Jo, det är vårt samhälles fundamentala mantra och dogm, nämligen att om det finns ett problem, vilket som helst, så ska det lösas genom nya politiska åtgärder. Vad som än händer så är det regeringens ansvar. Nya lagar författas, nya anslag inrättas, nya myndigheter etableras och makt förskjuts stadigt uppåt i samhällshierarkin och det civila samhällets normer undergrävs, förtvinar och stöts bort.

PS Jag är ganska stolt över den här krönikan eftersom den inte försöker beskriva vad Sverige är, vilket är stört omöjligt, utan hur Sverige rör sig vilket är enklare och dessutom ger en antydan om var vi är på väg att hamna.