De första socialförsäkringarna konstruerades och genomfördes i Tyskland i slutet av 1870-talet under ledning av den tyske kanslern Bismarck. Han hade ett mycket tydligt motiv: att stoppa den framväxande socialdemokratin. Därför ville han att försäkringarna skulle vara statliga. En skadad arbetare skulle få hjälp av staten för att därigenom bli lydig och lojal mot sin hjälpare.

Denna uppfinning innebar att kollektivet – de arbetande som betalade skatt – underhöll dem som av olika skäl inte kunde försörja eller skydda sig själva. Vid varje beslut mottog en minoritet – av arbetslösa, olycksdrabbade, gamla eller sjuka hjälp från den stora majoriteten, som klarade sig själv.

Socialdemokratin – som Bismarck försökt förstöra marknaden för genom sina reformer, drev i många länder utvecklingen vidare genom att förstärka inslaget av förmåner tillgängliga för alla – till exempel barnbidrag. Men fortfarande var det en självgående majoritet som skapade lösningar för tillfälliga svagheter i systemet – lågkonjunkturer och åtföljande arbetslöshet – eller för olyckliga minoriteter som hamnat i mer långvariga svårigheter, som hindrade dem att vara självgående.

Är det så nu? Nej, vi har passerat en brytpunkt: byttan har vänts uppochned.

Det finns ingen majoritet, som utifrån sin starka ställning hjälper dem som inte klarar sig själva. Denna majoritet finns inte längre, därför att den är splittrad i olika mindre grupper, som var för sig försöker gynna den egna ställningen – också när de inte drabbats av några olyckor.

I stället är den nya normaliteten att varje del av statens, landstingens och kommunernas budgetar bestäms av olika intressegruppers kamp för egna intressen mot andras. Det innebär också ett ständigt tryck på allt större offentliga insatser. Ingen har anledning att vara återhållsam. Det utrymme som då skulle skapas skulle – förstår man – gå till någon annan.

Inom kulturpolitiken är detta tydligt. Anslagen från kommuner, landsting och stat som finansierar olika kulturella verksamheter uppgick till 26 miljarder 2015. Det är ingen obetydlig summa, även om företrädare för kultursektorn alltid klagar på att budgetarna är för små. Detta sker ofta med stor intensitet – särskilt inför och efter riksdagsval. Visserligen bevakar också andra samhällssektorer sina intressen, men inte så stridslystet.

Förklaringen är att de som klagar själva drar direkt nytta av varje satsad krona. Den ger dem deras utkomst mer eller mindre direkt. Det är också förklaringen till att frimodig kritik från kulturarbetarna nästan aldrig riktas mot den offentliga sektorn (utom när det handlar om anslagen till kultursektorn). Varför bita den hand som föder en?

Även om förhållandena inte är lika uttalade inom andra offentligt finansierade sektorer är det ändå ingen avgörande skillnad.

Hur kan utbildningspolitiken så länge ha varit uppenbart missriktad? Därför att ingen haft intresse av att stöta sig med pedagogikprofessorernas dominerande ställning. Varför har de så länge tillåtits dominera? Därför att alltsedan Huséns dagar har de i ideologisk iver försvarat flumskolan – vilket behagat främst socialdemokratiska politiker (Det var länge sedan dessa försvarade bildning och kunskap. Numera är deras främsta drivkraft att komma åt och underminera olika professioners ställning; till exempel lärares och läkares. Med sadistisk förtjusning utsätter man dessa för olika kontrollsystem och gör dem på så vis vanmäktiga och förbittrade.)

Hur kan man fortfarande försvara arbetsmarknadspolitiken? Därför att den hjälper politikerna att dölja sina misslyckanden – och de tillåter därför denna enormt dyra verksamhet att fortsätta utan att den levererar några resultat, det vill säga man kan inte på något sätt visa eller hävda att arbetsmarknaden skulle fungera sämre utan arbetsmarknadspolitiken. Man försöker inte ens hävda att den producerar några resultat.

Varför biståndspolitiken? Varför … Samma eller likartade förhållanden gäller överallt.

Hur kan man sammanfatta allt detta? Den strävsamma medelklassen är köpt. Uppenbart den del av klassen som är offentliganställd, men också de som drar nytta av det offentligas tjänster – hur indirekta de än må vara. Ta bostadspolitiken med dess hyresreglering. Hur kan ett så uppenbart misslyckande få fortsätta år efter år? Därför att den gynnar de etablerade, den lyckade medelklassen som sitter på eftertraktade kontrakt i storstädernas centrala delar.

Vill man sammanfatta läget kan man använda sig av Patron-klient begreppen. Sverige har sakta men obönhörligt lämnat sitt strävsamma protestantiska arv och börjar alltmer likna de förhållanden som alltid rått i till exempel Grekland och Italien.

Mest tydligt uppvisar invandringspolitiken detta ömsesidiga beroende och utnyttjande. Asylinvandrarna är de idealiska klienterna. De kommer hit och blir helt beroende av sina patroner, alla dem som arbetar och får sin försörjning inom flyktingmottagandet. Däremot är dessa hjälpare/patroner helt ointresserade av arbetskraftsinvandrare. Dessa klarar ju sig själva.

Och klienterna håller sin del av avtalet. De röstar främst på denna politiks tillskyndare, det vill säga vänsterpartierna. Varför skulle politikerna bry sig om majoritetens, det vill säga svenskarnas, inställning till invandringspolitiken? De är ju inte klienter inom detta område.

Slug var han, Bismarck. Fogliga blev vi. Så dum han var, Bismarck. Fienden, socialdemokratin, tog hand om staten och rösterna.

Vad skall man göra åt detta? Jag vet inte. Men man kan ju börja med att se sakernas tillstånd som de är.