Det nyligen timade EU-toppmötet i Göteborg framställdes av en del som en fjäder i hatten för statsminister Stefan Löfven. Säkert var det trevligt att få sola sig i glansen av att agera värd för så många euroepiska stats- och regeringschefer, detta dessutom under tjusiga paroller om jobb och social rättvisa, som ligger den svenska regeringen så varmt om hjärtat. Samtidigt valde andra att hävda att regeringen bara exporterar floskler. Och nog fanns det en veritabel avgrund mellan alla de vackra orden om hur verkligheten borde se ut, och förutsättningarna för att presentera praktiskt genomförbara förslag till förändring.

Det bästa man kan säga om tivolit i Göteborg är väl att det åtminstone inte har åstadkommit någon större skada, annat än för trafikanter i Göteborg och för svenska skattebetalare. Tyvärr är det inte alltid man kan dra en sådan slutsats. Ibland kan de vackra orden få fullständigt förödande konsekvenser, då skrupelfria aktörer spelar på att moralism skall omöjliggöra för myndigheter att ingripa även emot extremt allvarliga händelseförlopp.

När statsministern återvände från Göteborg till Rosenbad möttes han av en verklighet som präglas av just detta senare. Den svenska migrationskrisen utlöstes av en kaskad av vackra ord och snyftmoraliska utläggningar om att ”flyktingar är välkomna”, som vårt land inte hade några som helst möjligheter att leva upp till. Det dröjde inte heller länge innan regeringen, under galgen, tvangs att dra i panikbromsen. Men då var synnerligen betydande skada redan skedd, och, vad värre är, det är fortfarande svårt att skapa en bild av hur allvarliga de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli.

Under rubriken ”tvärvändningen” har nu även svenska PK-medier börjat skildra delar av den katastrof vårt land har drabbats av, alltifrån framväxande utanförskapsområden och skuggsamhällen, till raserad ekonomi i kommuner som nu får överta ansvaret för de ”nyanlända”, och en urgröpning av rättsstatens grundläggande principer om myndigheters givna ansvar för att upprätthålla lagen och att verkställa lagligt fattade beslut.

Då dessa och många andra konsekvenser inte längre går att förneka, då det inte längre tycks vara lika gångbart att skälla kritiker och visselblåsare för att vara rasister, fascister och bruna råttor, har många av dem som varit delaktiga, och som därmed bär ansvar för det som skett, börjat kokettera med att de möjligen kan ha varit ”naiva”. Det håller bara inte.

Det fanns vid tiden en betydande samhällsvetenskaplig forskning om migration, som tydligt visade hur ohållbart det var att tro att en oreglerad invandring skulle leda till förbättrade pensioner för den befintliga befolkningen, hur dåliga förutsättningarna var för integration av individer från fundamentalt annorlunda kulturella miljöer, och vilka konsekvenserna skulle bli av generös invandring kopplad till illa fungerande integration.

Det fanns prognoser som visade på vilka strömmar av migranter som vara att vänta, från krigszonerna i Syrien och från länder söder om Afrika där miljoner unga män är beredda att ta vilka risker som helst, för en chans till ett bättre liv i Europa. Det var lätt att förutse vilken marknad som här skulle explodera för hänsynslösa flyktingsmugglare, och det gjordes omfattande försök till politisk opinionsbildning som sökte varna för vad som komma skulle.

Kontentan är att ingen av dem som var delaktiga i att släppa fram katastrofen kan slinka undan med att man var lite gulligt naiv. Givet konsekvensernas omfattning måste den envisa vägran att ta till sig av befintliga kunskaper, och att lyssna till kritiker och visselblåsare, betecknas som djupt oansvarig – i fall av viktiga myndighetsföreträdare såsom grovt åsidosättande av myndighetens ansvar emot det svenska folket.

När statsministern återvände till Rosenbad, återvände han till en verklighet som präglades av svåra konflikter kring migrationskrisen. Han hade att hantera en rejäl spricka inte bara mellan sitt eget parti och den gröna regeringskollegan. Även inom (s) fanns växande krav på att de afghanska ”barn” som fått utvisningsbeslut, efter att i god laglig ordning ha fått sina asylansökningar prövade, trots allt måste få stanna.

Motsättningarna var så hårda att de, enligt personer med insyn i s-partiets inre liv, kunde liknas vid rent krigstillstånd. För Löfven var det en omöjlig situation. Att vika ned sig inför identitetsvänsterns krav på att personliga moraluppfattningar skall stå över svensk lag hotade att leda till ett ytterligare strömhopp av LO-medlemmar till Sverigedemokraterna. Att framhärda i att lagligt fattade beslut måste gälla, och verkställas, skulle tvingat miljöpartiet att lämna regeringen, varefter de sannolikt skulle gått som en raket i opinionsmätningarna.

I sin övergripande ambition att hålla samman regeringen valde statsministern att offra alla sina stolta uttalanden om ordning och reda i migrationspolitiken. När han begrundar detta kan han måhända dra sig till minnes Medborgarplatsen i Stockholm den 6 september 2015, då han, under en manifestation till stöd för flyktingar, höll det viktigaste talet under sin tid som statsminister. Det var en känslosam uppvisning av moraliskt engagemang, från statsministern i ett land som ”inte bygger murar” och ”inte sätter grupp emot grupp”.

Nu skall räkningarna betalas. I takt med att väljarna börjar få ta del av hur mycket kalaset har kostat, och kommer att kosta, kommer sannolikt också vreden emot dem som bär ansvaret att växa. Det fanns faktiskt ingen objektiv anledning till att just Sverige skulle drabbas så hårt. Det är en självförvållad katastrof. Det är räkenskapsdags för Löfven.