Alla oligopol motarbetar varje ny spelare som försöker sticka upp. Det är deras existensberättigande. De är till för att skydda sina medlemmars ställning, genom att göra det svårare för var och en som inte är med i klubben.

Men vad gör uppstickarna? De har också en gemensam strategi, även om denna i enskildheter kan skilja sig från fall till fall.

Den romerska republiken var i flera hundra år en enastående framgångssaga. Den lilla staden vid Tibern, med det utmärkta handelsläget, växte genom ständiga försvars- och anfallskrig årtionde efter årtionde på sina grannars bekostnad. Dessa krigs natur var ofta svåra att skilja från varandra, och romarna ansåg alltid att de förde berättigade krig, nödvändiga för att försvara republiken. Tros detta militariserades inte landet, i den meningen att armén tog hela makten. Det berodde helt enkelt på att befälen och soldaterna gick hem till sina värv hemmavid när en kampanj var över.

Men denna organisering av armén och republiken blev allt svårare att bibehålla i takt med att väldet växte. Krigen blev för omfattande och långvariga. Man behövde en stående armé. Marius genomförde reformen. Samtidigt öppnade han armén också för de egendomslösa.

I ett slag hade man ett nytt problem: en armé vars soldater var beroende av sina generaler, och senatorer som med krigsvinster blev oändligt rika och mäktiga. De kunde, om de höll ihop, bättre än förr stå emot fattiga stadsbor. Folkförsamlingens makt minskade. Samtidigt hade man en ny, latent konflikt. Arméns, eller generalernas, intressen och den rika oligarkins kunde ställas mot varandra.

Caesar kom från ett fattigt ursprung, även om hans anor var de bästa. Han påstod att anmodern var Venus – gudinnan alltså. Han hade, genom stor djärvhet och en enorm skuldsättning för att köpa nödvändigt inflytande, lyckats vinna val och erövrat befälsrätt över den armé som skulle betvinga Gallien (ungefär Frankrike). För varje seger blev han allt mäktigare. Senaten – maktoligopolet – blev allt nervösare och försökte sätta stopp för honom. När hans befäl gick ut ville senaten att han skulle infinna sig i Rom. Caesar insåg att han då skulle fängslas. Slutet blev istället att han gick med sin armé mot Rom och inbördeskriget var ett faktum. Caesar vann och blev i praktiken diktator. Och mördades när de sammansvurna, romantiker, trodde sig kunna rädda republiken genom att undanröja en man. Istället fortsatte inbördeskriget och Octavianus tog upp Caesars ställning.

I Rom hade republiken svårt att tygla en armé som vuxit sig för stor och mäktig. I Frankrike och Sverige är problemet en alltför stor offentlig sektor och dess företrädare som blivit alltför mäktiga – därför att de i många fall också har politisk makt.

I Frankrike har det länge funnits en oligarki som styrt landet, oavsett vilken beteckning det största partiet och presidenten har. De ledande grundar inte sin makt på enorma förmögenheter placerade i mark, utan på en gemensam utbildningsbakgrund och gemensamma intressen i den offentliga sektorn. De flesta, och framförallt de ledande, har nästan alla genomgått något elituniversitet, främst ENA (École nationale d’administration, grundad av de Gaulle för att bryta de gamla överklassnätverkens makt…) Också Macron är enark.

Hur skall en utmanare kunna bryta detta oligopol? Det är en maktelit med väl så många människor – ja naturligtvis många fler – beroende av sig som en gång Caesar hade soldater beroende av sig. Om man utbildas vid högskolor främst avsedda för det offentligas behov, arbetar några år – som Macron – i offentlig tjänst och sedan i ledande ställning skall tillfredsställa alla dessa offentliganställda och deras ledare – ofta också politiker – då sitter man fast i och är beroende av det offentliga.

Maktoligopolet är i Frankrike nästan skrattretande tydligt. Det är vanligt att enskilda politiker byter parti och nu efter det senaste valet har inte bara enskilda utan också en hel fraktion av Liberalerna gått över till Macron.

Hur bar sig Macron åt? Hur kunde han spräcka denna maktkoloss, som han väl kände till? Han arbetade ju som minister för Hollande. (Man måste hålla Macron räkning för att han insett att Frankrikes problem bara kan lösas om det gamla etablissemanget ställs åt sidan. Det har han gjort genom att skapa en ”rörelse” ett maktcentrum oberoende av de gamla partierna. Han har därigenom lyckats driva igenom en lag, som reformerar den överreglerande franska arbetsmarknadslagstiftningen.  En reform som de etablerade politiska intressena länge erkänt behovet av, men inte lyckats åstadkomma. De har blockerat varandra).

Hade han omvälvande idéer? Ställde han sig som mäster Palm i (digitala) gathörn och förkunnade ordet? Nog förkunnade han, men det han säger är inte omvälvande på något sätt och överensstämmer i mycket med en annan presidentkanditas, Fillons program. (Se t.ex. Macrons Révolution – men det är knappt lönt att läsa den. Bättre är en intervjubok: Macron par Macron).

Han hade två stora tillgångar. Han var ny för den stora allmänheten, och Frankrike är i kris. Han hade alltså samma slags gynnsamma läge som de Gaulle, när denne återkom till politiken. Då stod visserligen Frankrike inför ett inbördeskrig. Det gjorde inte Frankrike för något år sedan, men väl inför ett dubbelbottnat hot: landet har länge haft en mycket svag ekonomi och plågats av en invandring som inte kunnat sväljas av samhället, som har resulterat i terrorism och mer ”vardagliga” problem, av det slag som vi också känner till. I denna miljö har Front National vuxit sig starkt, vilket också det skrämt många fransmän.

Både de Gaulle och Macron kunde alltså framställa sig, och uppfattades som, obefläckade riddare. Alla kunde tro sig se och höra löften som var riktade just till dem och deras önskningar. de Gaulle fick snart en mycket virulent opposition, när han inte uppfyllde de förhoppningar han väckt. Han överlevde ett stort antal  attentatsförsök. Mångas besvikelse blev så stor, därför att de hade hoppats så mycket. De trodde att generalen skulle bevara Algeriet franskt. Han gjorde landet fritt, och över en miljon fransmän, svartfötterna, fick lämna Algeriet. De utgjorde sedan kärnan i motståndet mot de Gaulle.

Vilka är det som kommer att bli mest besvikna på Macron?  Sedan en tid tillbaka är det väljare med vänstersympatier som känner sig svikna. Macron kallas de rikas president.

Caesar hade ett mycket påtagligt stöd i sin armé. Vad hade Macron? Han hade de okunnigas och ungas entusiasm, ja tillbedjan. Det var otäckt att se deras uppträdande under hans första, stora tal. Alla floskler, alla plattityder bemötte de med jubel. När Macron däremot försökte bli mer konkret kroknade de. Dessa ungdomar kan lätt bli lika besvikna och bittra som en gång svartfötterna. Rörelsen, som numera blivit ett parti, La république en marche, har redan fått sina besvikna avhoppare. Fler lär det bli.

Liksom Caesar är Macron allenahärskande i sitt parti. Han har själv utsett en ny partiordförande. Denne, Cristophe Castaner, valdes utan motkandidat genom handuppräckning. Macron ville vara säker på utgången.

Här i Sverige har Jimmie Åkesson delvis samma utgångsläge som Caesar och Macron. Han är på väg att spräcka ett maktoligopol. För ett sådant har vi också. I Sverige har vi svårt att acceptera personliga övergångar mellan partier. Däremot har vi inget emot att enskilda partier inom maktoligopolet byter plats med varandra och går från den ena koalitionen till den andra. Just nu förbereder sig både moderaterna och Centern för hur de skall kunna slå sig ihop med socialdemokraterna – om det blir nödvändigt.

Vilka är Åkessons främsta tillgångar? Han har ju inte någon armé och inte heller något ENA-nätverk att stödja sig på. Han har två: I. Han har haft rätt och fått rätt i sak. II. Maktoligopolet stöter honom ständigt ifrån sig och underlättar på så sätt hans varumärkesbygge, samtidigt som han slipper malas ned av kompromisser.

Just nu vandrar en hel del moderater från Sverigedemokraterna tillbaka till sitt gamla parti. Snart kommer de att bli besvikna igen, eftersom Ulf Kristersson kommer att bli tvungen att göra upp med S om han vill ha något inflytande. (Gör inte han det kommer Liberalerna och Centern att göra det). Det vet S. De kommer att säja sig dyrt.

Också Åkesson är liksom de andra två envåldshärskare i sitt parti. Eftersom Sverigedemokraterna, i motsats till Caesars och Macrons rörelser, inte är ett elitprojekt utan har vuxit nedifrån, med medlemmar som är vanligt folk, bara mer förbannade, utgör de ett spretigt projekt. Partiet måste alltså vara extremt centralistiskt och enväldigt styrt för att inte råka ut för Ny Demokratis öde.

Men visst skiljer de sig åt, de tre. Men deras strategiska läge har varit och är detsamma: De har alla tre velat spräcka en maktoligarki. Få se vilket öde som kommer att möta de nu levande ledarna.