Ordet ”skatteparadis”, ses av många omedelbart inför deras inre öga, Karibien med palmer, vita sandstränder och skattefusk i metervara. Därför är det knappast en tillfällighet att media, som har börjat publicering av mer än 13 miljoner dokument från, bland annat advokatbyrån Appleby, har valt att kalla dem ”paradise papers”.

Hur dokumenten tillhandahållits har ingen förklarat, och därför inte heller om det gjorts lagligen, men att endast benämna dem”paradise papers” innehåller en osviklig signal om att det måste finnas belägg för tvivelaktigt, om inte faktiskt kriminellt, beteende bland mer än 120 000 människor och företag som omfattas av dokumenten.

Underförstått är budskapet att det är suspekt att vara rik och göra investeringar via länder som har en annan syn på skattepolitiken än den vi har, till exempel i delar av Europa.

Låt oss slå fast följande: det är inte olagligt att vara rik eller att söka rådgivning om kapitalförvaltning inom lagen, för att undvika oavsiktlig skattebetalning.

Det är inget fel med att ha ett bankkonto i Bermuda, så länge detta inte är dolt från berörda myndigheter.

OECD samordnar de globala ansträngningarna mot riktiga skatteparadis, och organisationens toppskatteexpert, Pascal Saint-Amans, sade efter en preliminär bedömning av dokumenten i Financial Times att ”de metoder som beskrivs för det mesta, kanske alla, är helt lagliga. Vissa kommer inte vara mottagliga för skadliga juridiska angrepp”.

Det finns inget motbjudande i att vissa länder har valt att göra sig skattemässigt attraktiva. Irland har exempelvis en bolagsskatt på 12,5 procent, vilket är hälften av Hollands och långt under de 35 procent som gäller i USA. Isle of Man i Irländska sjön har låga skatter. Bermuda har stöd av en tillmötesgående bolagsskattelagstiftning och har etablerat sig som ett globalt finansiellt centrum. Som utgångspunkt är det inget fel med dessa strukturer, om det finns öppenhet och samarbete med andra länder i form av, bland annat dubbelbeskattningsavtal.

När de så kallade ”skatteparadisen” visas i ett negativt ljus, skall orsaken som oftast sökas i bristfällig lagstiftning i länder med högt skattetryck. Många länder har lagar som anger att styrelsen och ledningen i börsnoterade företag måste arbeta i aktieägarnas intresse. Koncerner som verkar internationellt och med stora interna transaktioner, kommer oundvikligen att investera betydande resurser och köpa dyra råd för att undvika att komma i kläm mellan skattesystemen. Vi talar om mycket komplicerade förhållanden, där aktieägares intressen endast betjänas genom laglig skatteoptimering.

De flesta exemplen som hittills har kommit via ”paradise papers”, visar att skattelagstiftningen är så komplicerad idag att det är viktigt att ha tillgång till professionella rådgivare för att kunna vara en laglydig medborgare.

Den upprördhet som kan höras i delar av det politiska etablissemanget, försöker göra skatten till en fråga om moral – inte om lag och rätt. Upprördheten manifesteras i att man inte ska betala den skatt som lagen kräver, utan vad som är ”moraliskt” riktigt att betala, lyder parollen.

Nej. Naturligtvis skall man inte det.

När EU har fullt upp med att harmonisera på alla andra områden i samhället, varför då inte också på skatteområdet, då detta, om något, kunde eliminera mycken skatteoptimering?

Paradisproblemet ligger hos regeringarna och parlamenten, och inte hos företag och medborgare, som gång på gång framställs som skattesmitare, när deras enda ”brott” faktiskt består i att undvika omoralisk skatteplundring.

Artikeln är publicerad i den danska tidningen Jyllands-Posten och översatt från danska av Ulf Hellbacken.