Det händer att mina muslimska vänner försöker diskutera religion med mig. Vi brukar komma ungefär till den punkten där resonemanget förutsätter att Mohammed var en perfekt människa. Ungefär där glider våra värdegrunder isär.

Men vid närmare eftertanke är jag beredd att kompromissa. Eftersom jag aldrig träffat Mohammed kan jag inte helt utesluta att han verkligen var perfekt, och att 100 procent av hans vision kom från Gud. Vad får det i så fall för konsekvenser?

För det första kunde Muhammed inte själv korrekturläsa sina manus, eftersom han var analfabet. I vart fall en av hans skrivare (Abdullah ibn Abi Sarh) påstod sig ha ”hjälpt” Mohammed med vissa formuleringar – ett erkännande som höll på att kosta honom livet, allt enligt Mohammeds biografi. Kanske andra skrivare var mer samvetsgranna, men de var givetvis inte perfekta. Att säga något sådant skulle vara en svår synd, eftersom bara Mohammed kan vara perfekt.

Inte heller Hafsa var en perfekt människa. Hafsa var den av Mohammeds hustrur som anförtroddes manuskripten i något decennium efter hans död. Uthman, som enligt traditionen beordrade sammanställningen av materialet, var inte heller perfekt och samma sak gällde för den kommission av lärda män som fick uppdraget.

Papper var ingen stapelvara i arabvärlden på den här tiden, så verser återfanns nedtecknade på pergament, benbitar eller palmblad medan andra gått förlorade och måste återkallas ur minnet. När kommissionen efter mycket möda var färdig med sitt förslag, beordrade Uthman att alla tidigare dokument skulle förstöras.

Denna ”ursprungliga” Koran har sedan dess kopierats och citerats oräkneliga gånger, och ingen av de mellanhänder som varit inblandade har varit perfekt. Att påstå något sådant skulle som sagt vara en synd. Så Mohammeds eventuella perfektion kan inte vara Koranens.

I slutändan har det kanske inte så stor betydelse, för trots att mina vänner har en orubblig tro brukar de inte läsa Koranen. Det mesta de vet om Islam har de lärt från imamer i sin hemstad i Iran eller Pakistan. Att de från början gick till moskén för att lyssna på imamen, istället för att spela fotboll och hitta på roliga saker, beror på att deras föräldrar skickade dit dem.

Sannolikt hade inte ens imamens ord kunnat ge sådan bergfast övertygelse, om inte någon under deras fem, sex första levnadsår – innan kritiskt tänkande ännu var möjligt – bekräftat att Islam är sanningen. Någon som gav dem kärlek, värme och allt ett barn behöver. Någon som under den mest formbara perioden i livet, stod höjd över alla tvivel.

Hade denna kärleksfulla person istället sagt att Buddha är sanningen, eller Kristus eller vetenskapen skulle de inte ha tvivlat. De skulle inte ens komma ihåg vad som placerat denna idé i deras hjärta, bara att den alltid hade funnits där.

Imamer i all sin vältalighet. Skrivare och kopister som i ett drygt årtusende bokfört varje kommatecken. Lärda män som vikt sina liv åt att memorera verser. Män som dödat och låtit sig dödas för att hålla detta arv obefläckat. Muhammed själv, som av Gud utsågs till språkrör. Alla är de beroende av denna avgörande länk. Den länk som tillsammans med modersmjölken överför tilliten till hela idékomplexet, från en generation till nästa… och till nästa. Utan denna uppdatering skulle Mohammed (i all sin perfektion), med övriga profeter samla damm i historiens kuriosakammare.

Gud är stor, men mamma är större.