Det som förvånar mig med katoliker är inte i första hand att de inte läser Bibeln, utan att de ofta inte ber till Gud eller hans son Jesus utan till andra medlemmar av Guds hov.

Till exempel gillar katoliker att be till Jesu mamma, Maria, eller till någon av hennes många inkarnationer. Portugiser är särskilt förtjusta i Vår Fru, alltså Mariakopia, av Fátima efter en historia om att Maria år 1917 visade sig ett upprepat antal gånger för tre herdebarn i socknen Fátima. Brasilianare ber gärna till Vår Fru av Aparecida efter en händelse 1717 där några fiskare fick en Mariaskulptur i sina nät varefter de välsignades med enorma fångster.

Ett åttiotal sådana Mariaapparitioner eller -inkarnationer har registrerats världen över. Lourdes i Frankrike, där flickan Bernadette såg Maria 18 gånger år 1858, är ett känt fall. Ofta byggs det särskilda kyrkor eller basilikor där allmänna eller specialiserade mariadyrkare, så kallade marianer, kan framföra sina böner.

Varför ber man hellre till Maria än till Gud? Jag tror att man är rädd för den stränge farsan och hellre talar med morsan för att hon ska lägga fram ens fall för farsan. Man föreställer sig att Maria kan lirka med Gud. Kvinnor är sådana.

Kanske törs man inte ens be Maria om hjälp att snacka med Gud. Då kan man i stället presentera sitt fall för ett helgon, ty helgonen ingår i Guds hov och bor i hans slott så man kan räkna med att de träffar honom då och då och kan framföra ens bön och kanske få gehör.

Om man har ett yrke så har yrket troligtvis ett skyddshelgon som förhoppningsvis har tumme med Gud. Bartendrar har skyddshelgonet Amandus, sjukhusadministratörer Basileios den store, reklamare Bernardinus av Siena, hallåor ärkeängeln Gabriel och så vidare. De fungerar som ett slags lobbyister hos Gud. När en lärare vill påverka sin situation går hon inte direkt till utbildningsministern utan jobbar via facket. Det är ungefär samma upplägg.

Tankefiguren med Gud som kung i sitt hov eller länsherre på sitt slott måste ha känts naturlig för en medeltida bonde (eller, föralldel, för en svensk nutida lärare). Man fick gå snirkliga vägar för att komma fram.

Jämför detta med den protestantiska fullständigt revolutionerande idén om att vägra tala med någon annan än högsta chefen. Protestanter ber till Gud, inte till hans underlydande. De räknar med, och kräver, att högsta chefen ska kunna ägna dem den tid och den uppmärksamhet de begär. Man är förbannad på sin bank, SEB. Man tänker inte tala med någon annan än Johan Torgeby, VD och koncernchef. Man finner detta helt naturligt och – det underligaste av allt – man upptäcker att det fungerar lika bra att framföra sitt budskap till honom som att tala med hans underlydande.

Hur kunde människor på 1500-talet bli så besatta av självsäkerhet att de kunde ta sig rätten att kräva sådan service av Gud? Tänk dig själv. Det är som om du skulle tycka det var självklart att få tid hos statsminister Stefan Löfven när du har något angeläget på hjärtat. Att ens komma på tanken är revolutionärt och förmätet. Men det var sådant Calvin och Luther och de andra protestanterna predikade.

För mig är det svårt att förstå hur en sådan tankefigur kunde slå igenom om det inte hade varit för ett skikt av oerhört självsäkra människor vars känslor de religiösa ledarna artikulerade. Jag snackar självägande bönder, som inte tänkte sig hunsas med, fabrikörer som tjänade pengar på att producera saker som folk betalade för att få och därför inte var beroende av någon furstes välvilja, vetenskapspersoner som tänkte rakt och klart (varav många så småningom slutade be över huvud taget).

Tacka sjutton för att trettioåriga kriget måste bryta ut när folk med så olika världsuppfattning konfronterades med varandra.

Den som accepterar rubrikens idé om att faktiskt existerande förhållanden i vårt samhälle projiceras in i religionen kan kanske hänga med på den oklara – erkänns! – tanken att en del av det vi kallar verklighet faktiskt är mer likt religion än fysik och matematik och andra vetenskapligt bevisbara företeelser. Jag tror inte att 1500-talsmänniskan ansåg sig religiös när hon närmade sig Gud. För henne var Gud en del av den faktiskt existerande världen, lika bevisad som allt annat som bevisats med den tidens förvetenskapliga metoder. På samma sätt tror jag att det är med oss. Det finns starka religiösa inslag i vår världsbild ehuru vi inte kallar dem religiösa eftersom religiositet i vår tid har dålig klang. Vi kallar våra idéer vetenskapliga eftersom vetenskaplighet har god klang.

Ta klimathotet som exempel. Det kanske finns, det kanske inte finns. Tecknen pekar än hit, än dit. Vissa troende är övertygade och dessa troende är en sorts marianer, det vill säga anhängare av en särskild kult. Värdegrunden är ett annat oklart men av många hyllat väsen som man kan ägna sig åt att åkalla och dyrka.