I en ställvis smått surrealistisk men på det hela taget mycket givande debatt i SVT Forum nyligen diskuterades den kris som många anser råder inom svenska massmedia. Att det verkligen föreligger något slags förtroendekris blir om inte annat uppenbart av det faktum att debatten överhuvudtaget kommit till stånd; ingen skulle ha kommit på tanken att dra igång en SVT Forum-debatt om Stefan Löfvens och Ylva Johanssons kopplingar till Nordiska Motståndsrörelsen. Inbjudna till debattscenen var tre verkliga tungviktare i sammanhanget: Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och Ekots utrikeschef Ginna Lindberg.

Vad krisen egentligen består i och hur man ska komma tillrätta med den fanns det, som man kunde förvänta sig, olika idéer om. Den djärvaste förklaringen kom från Anna Hedenmo, som menade att journalisterna ofta saknar nyfikenhet och låter egna åsikter stå i vägen för en kritiskt granskande och högkvalitativ journalistik. Hur Aftonbladets Karin Pettersson sammantaget ställde sig till problemet lyckades jag inte helt utröna; Ginna Lindberg från Ekot verkade mena att framtidsgarantin är tydligare faktaunderlag, bättre källhänvisningar och liknande, allt i syfte att mota usla fake news-produkter i grind.

Alltså: kris eller ej, i så fall varför och vad göra? Ja, som så ofta kan Dagens Nyheter kasta viss belysning över frågan. Nu medverkade visserligen inte Wolodarski i SVT-debatten, men på förekommen anledning får DN ändå tjäna som illustration av den diskuterade förtroendekrisen.

Sedan kriseriet överhuvudtaget började ventileras på allvar för något år sedan, använder sig DN, liksom flera andra morgontidningar, av något slags genredeklaration vid vissa artiklar, små faktarutor av typen ”Detta är en argumenterande text. De åsikter som framförs är skribentens egna…” och så vidare. Syftet med dessa innehållsdeklarerande faktarutor måste rimligen vara att i någon mån försöka separera åsiktsburna texter från andra (förment) mer objektiva och faktaburna artiklar. Dessutom kan man vid många artiklar, även nyhetsartiklar, numera läsa följande lilla programförklaring:

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Opartiskhet inom nyhetsjournalistiken sägs alltså här explicit vara ett av flera ”centrala värden”. Men inom avdelningen ”Nyheter” serverar DN i egen hög person den 8 oktober en artikel om den katalanska självständighetsrörelsen omfattande även lite utblickar mot andra trakter. Artikeln är skriven av Ingmar Nevéus och har följande rubrik: ”Separatismens spöke drar genom Europa”.

Enligt den minimalistiska devisen less is more avstår jag från att citera vidare ur artikeln; rubrikens spökmetaforik säger i sin korthet det mesta om artikelns politisk-ideologiska grundström. Trots DN:s utfästelser, och trots att artikeln av tidningen själv klassificeras som en nyhetsartikel så kan skribenten (eller någon annan på redaktionen) inte låta bli att injicera en rejäl dos subjektivitetsmixtur och det redan i rubriken. Man kunde ju annars ha tänkt sig det avsevärt mindre emotivt färgade ”Separatismen drar genom Europa” eller varför inte det vad jag kan bedöma helt neutrala ”Separatismen ökar i Europa” vilka förmedlar exakt samma referentiella innehåll. Fast då hade förstås skribenten och DN missat detta gyllene tillfälle att påpeka för läsaren hur man bör se på nationell separatism, det vill säga som något obehagligt som likt en farsot ”drar” fram. (Det vore intressant att veta om DN anser att även den kurdiska självständighetsrörelsen, som kräver ett autonomt Kurdistan fritt från Irak, är en del av ”separatismens spöke” men det är en annan diskussion.)

Att ledar- och debattartiklar är starkt subjektiva ligger i textsyftets natur – de är ju liksom reklamtexter skrivna just för att påverka läsaren – men man både kan och bör fråga sig vad olika mer eller mindre uppseendeväckande subjektiva skribentmarkörer har att göra i en nyhetstext? Just nyhetsartiklar har ju rimligen som huvudsyfte att på ett någorlunda objektivt vis förmedla sakinformation, inte att uttrycka olika värderingar av typen ”Separatismens spöke”. Hela geschäftet påminner om något slags omnipotensproblematik, där journalisten helt enkelt ser sig tvingad att berika texten med allehanda subjektiva inslag eftersom han/hon vet så mycket mer än den stackars okunniga läsaren.

Idén om den textnärvarande och verklighetsmedskapande journalisten tycks alltså vara synnerligen seglivad, vilket Aftonbladets Karin Pettersson gav åtskilliga utmärkta exempel på i SVT Forum-debatten. Det här spökexemplet ur DN är bara ett av många komiskt självmotsägande fall. Eller menar DN och Nevéus att uttrycket ”Separatismens spöke” skulle vara neutralt och innefatta ”opartiskhet”? Det har jag svårt att tänka mig, men osvuret är bäst. I så fall behöver språkundervisningen på journalisthögskolorna omgående läggas ner och byggas upp igen från en ny grund – särskilt den delen som handlar om ordsemantik.

Det är allt annat än otänkbart att just denna ofta rent flagranta oförmåga att få till nyhetstexter präglade av saklighet och fria från värderande inslag, är en starkt bidragande orsak till den förtroendekris som diskuterades i SVT Forum. Jag kan tänka mig att de flesta läsare absolut inte vill bli uppfostrade med och pådyvlade olika politiska-ideologiska ståndpunkter eller/och bli nersölade med oreflekterad känslosås i var och varannan artikel under tidningsläsandet, särskilt inte om man läser en nyhetstext. Denna oförmåga till saklighet torde i förtroendekrisavseende vara minst lika viktig som till exempel brister i faktakoll och källhänvisningar, som Ekots Ginna Lindberg tog upp i debattprogrammet.

I själva verket underminerar denna självpåtagna uppfostrarroll nyhetsjournalistens andra, och åtminstone idealt sett huvudsakliga roll, nämligen den som faktaförmedlare. Vilken läsare tar på allvar en skribent som ena sekunden är beskäftigt uppfostrande, och i nästa ögonblick utger sig för att presentera objektiva fakta? Att lära journalisterna att producera åtminstone en del slags artiklar utan att ideligen göra sig själva och sina ståndpunkter synliga i texten framstår därför – för att alludera på en känd minister eller snarare flera ministrar – som den verkliga utmaningen för framtidens massmedieaktörer. Till all lycka finns vissa tecken på tillfrisknande från subjektivitetssjukan, till exempel den insiktsfullhet och öppenhet som Anna Hedenmo visade prov på i SVT Forum. En fortsatt debatt i den andan skulle – kanske! – kunna möjliggöra en viss, välbehövlig förnyelse av den svenska journalistiken.