Historien saknar inte visdomsord över konventionens tryck. Filosofen John Locke uttryckte detta 1690 som ”man cannot live in a society under the constant and ill opinion of his familiars and those he converses with”. Alexis de Tocqueville 1856 uttryckte det på ett liknande sätt: ”that even when people see plainly that something is wrong, they will keep quiet if public opinion and hence the consensus as to what constitues good taste and morally correct opinion speaks against them”.

Under lång tid och mer än ett halvt sekel har Sverige utmärkt sig som det ledande konsensuslandet och många menar att man har utvecklat sociala kontrollmekanismer som är mer omfattande och systematiska än i de flesta länder. Hans Magnus Enzensberger menade år 1990 att Sverige reglerar ”the affairs of individuals to a degree unparallelled in other free societies”.

Det är inte så att detta görs genom ett uppenbart tryck utan genom självreglering och självanpassning och de flesta medborgare ser det som något naturligt som sedan länge varit en del av vad man ansett som uttryck för god uppfostran i familj och skola. I Sverige behövs inget hot från något STASI utan likriktningen och anpassningen sker liksom av sig själv vid den dagliga kaffepausen eller vid middagsbordet. Alla tycker där samma om migration, tiggeri eller klimatet eller sitter tysta med sin kanelbulle. Alla de gamla farliga orden försvinner från samtalen och ersätts av nya godkända. Ord i Evert Taubes visor och Astrid Lindgrens barnböcker blir opassande men Koranen och Hitlers Mein Kampf kan uppenbarligen lånas på biblioteken liksom alla former av böcker med våld och perverterad sexualitet.

Michael Booth i sin bok The almost nearly perfect people om de nordiska länderna från 2014 menade att inte minst Sverige hade kommit långt på i sin väg mot indoktrinering och olika former av hot mot avvikande tänkande där det vanligaste är social utfrysning eller stigmatisering. Vi känner alla till detta från den politiska korrekthetens värld med dess intoleranta och allt trängre värdegrund. Beror det på att man har börjat förlora tron på demokratin och att man upplever den som ett hinder i en snabb och rationell handlingsprocess? Eller som G. K. Chesterton uttryckte det: ”Despotism might almost be defined as a society grown tired of democracy”.

Så den svenska tystnaden har blivit en spiral som borrar sig allt djupare i sin allt tystare konsensuskultur där det är säkrare och tryggare att tycka lika än att tycka rätt eller tycka fritt. Och om man tycker annorlunda så håller man det för sig själv. Kanske inte ens med de närmaste pratar man längre öppet. Dessa är förvisso inte som i DDR beordrade att rapportera till STASI i stället har de blivit en del av ett annat slags STASI där alla utåt tycker samma.

Man får dock leva med en tilltagande stress där det inre jaget ständigt av rädsla måste förneka sig själv. Kanske är det detta som är en bidragande orsak till den tilltagande psykiska ohälsan landet? Fegheten har nämligen sitt pris.