Det hände sig på den tiden när Nordamerika fortfarande behärskades av indianer att svår torka utbröt. Hövdingarna samlades till rådslag om åtgärder mot vattenbristen. De beslöt att det behövdes en jättesatsning på fler regndansare.

Nu kanske du tror att jag menar detta som anspelning på de två lärarlyft som den förra och den nuvarande regeringen genomförde åren 2013 och 2016 och som av Riksrevisionen nyligen befunnits bristfälliga. Men just nu var det inte den korkade utbildningspolitiken jag hade i tankarna, utan begreppet opinionsbildning.

Varje gång någon säger ”opinionsbildning” eller pekar på någon person såsom varande ”opinionsbildare” inpräntar jag vederbörande talares namn och utseende i minnet för att komma ihåg att i framtiden bortse från vidare uttalanden från det hållet. Det går nämligen inte att bilda opinion. Opinionsbildare förhåller sig till opinioner som regndansare till nederbörden.

Det går att med propaganda, eventuellt förstärkt med skrämsel och lite våld, förmå människor att artikulera vissa idéer, men det är inte opinionsbildning. Det är hjärntvätt. Dr. Paul Joseph Goebbels var bra på det och Kim Yong-Un är inte heller så oäven. Svenska PK-ister tävlar i samma gren men har ännu inte riktigt avancerat till den liga där dessa giganter återfinns. Detta beror inte på att de svenska PK-isterna skulle sakna nit och framåtanda, utan på att det fortfarande återstår tillräckligt mycket medelklass- och gråsossementalitet hos svenska folket för att PK-isterna ska våga släppa loss sin inre Dr. Goebbels.

Opinion är något som folk kommer fram till själva, inte något de blir skrivna på näsan. Det går inte att utifrån förmå någon att själv komma fram till något. Det här är något mycket märkvärdigt. Även om så mycket som halva befolkningen inte ens kommer upp till genomsnittlig intelligens så går det inte att styra deras tänkande med aldrig så underfundiga och illistiga argument. De bara skakar på sig som om de varit utsatta för ett obehagligt regn och tar en kaka till.

Vad som däremot är möjligt är att uttrycka folks uppfattningar på ett i bästa fall mer genomarbetat sätt än de själva besvärat sig med eftersom de har annat att göra på dagarna än att sitta och fila på idéer och ord. De är sjuksköterskor och exportdirektörer och kan inte ägna sig på heltid åt att fråga herr Google om Frankfurterskolan och regeringskansliets senaste propagandarapport om hur bra det går för Sverige. I särskilt lyckliga fall kan en tyckare peka på en omständighet som får läsarens egna observationer att stämma ännu lite bättre än läsaren ens vågat ana.

Jag vet vad jag pratar om, för det här har varit min bransch sedan mer än trettio år. Jag har aldrig bildat en enda opinion i hela mitt liv och det beror inte på att det är något fel på mina idéer, utan på att folk inte hör något annat än de vill höra. Om jag råkar tycka något som folk vill höra så blir jag mycket vänligt bemött. ”Jag kunde inte sagt det bättre själv”, säger någon. Det gör mig både glad och ödmjuk.

För övrigt får jag själv hela tiden stimulans från andra människor som upptäckt saker som jag inte fullt ut beaktat. Eller för att uttrycka det råare: som vet saker som jag inte haft en aning om.