Många i min generation växte upp i villfarelsen att våld är onödigt. God moral och ett rent hjärta var allt som behövdes för att lösa konflikter. Våld var en primitiv uppfinning som vi ”vuxit ifrån” – men tyvärr dröjt sig kvar inom auktoritära system som polisväsendet och militären. Vapen skapade krig och därför var vapenproduktion av ondo. Undantaget var förstås befrielserörelser i tredje världen, som behövde vapen för att få bukt med kolonialismen.

Denna naiva världsbild var vanlig under 1970-talet. Det kalla kriget pågick och många i västvärlden trodde (inte utan skäl) att det när som helst kunde smälla en atombomb. Fångade under detta damoklessvärd är det kanske inte så underligt att vi drömde om en värld där fred och kärlek råder och gevärspipor förvandlas till blommor.

De flesta europeiska länder hade en fredsrörelse, någonstans i den politiska periferin eller utanför det politiska systemet. I Sverige fick samma idéer ett starkt fäste inom det Socialdemokratiska partiet.

För att skapa en ny värld måste man skapa en ny människa. Det lärde redan de gamla kommunisterna. Så här uttryckte sig Maj Britt Theorin tillsammans med tio andra socialdemokrater i en riksdagsmotion från 1978:

Tiden är mogen för samhället att ta ett aktivt ansvar för att människan i stället ”programmeras för fred”. Detta bör utgöra en del av ungdomsskolans grundläggande utbildning. En av de viktigaste åtgärderna blir då att klarlägga sambandet mellan aggression, våld och krig, och mellan mänskliga och nationella konflikter.

Om jag förstår Maj Britt rätt, så innebär det att barn som inte lyckas hålla tillbaka sina aggressioner i umgänget med kompisar, i någon mening bär ansvaret för framtidens krig.

Sverige kom att bli det land där ”icke-våldsdoktrinen” fick starkast genomslag, och tillsammans med feminismen upphöjdes till statsideologi. Från 1980 infördes ”fredsfostran” i läroplanen. 1985 publicerade Skolöverstyrelsen ett antal delmål för fredsorienterad undervisning. Under punkt nr 3 kan man till exempel läsa:

Eleven bör ha förvärvat en handlingsberedskap, som innefattar vilja till arbete för fred och mot våldslösningar, såväl på det personliga planet som i större sammanhang.

I punkt nr 6 går man steget längre:

Eleven bör ha förvärvat en handlingsberedskap, som innebär ett brett ansvarstagande och en vilja att efter förmåga göra en insats för världssamhällets utveckling.

Det är sannerligen ingen liten börda man lägger på ett barns axlar. ”Ansvar för världssamhällets utveckling”, och till på köpet ”på det personliga planet”. Kommuniststaternas omskolningsprogram känns inte helt avlägset.

Dock fanns det kritiska röster. En del menade att fredsfostran stred mot skolans objektivitetskrav, vilket belyses av en artikel i tidskriften Kosmos från 1985. Artikelförfattaren själv landar dock i åsikten att fredsfostran blir verkningslös så länge man inte samtidigt avskaffar betygen, eftersom betygsystemet i sig uppmuntrar till ”krig”.

Själv är jag för gammal för att ha upplevt fredsutbildning i praktiken, så jag vet inte exakt hur den gick till. Men om 80-talets fredsfostran var ett samhällsexperiment, går samma experiment nu in i en intressant fas, när de berörda årskullarna närmar sig 40-, 50-årsåldern. Det vill säga den period i livet när man brukar göra politisk karriär och besätta nyckelpositioner i samhället.

Är då dagens ”fredsutbildade” makthavare bättre på att förebygga krig än sina föregångare? Utan att ha gjort någon omfattande research, vill jag ge tre exempel som talar för motsatsen:

1) Det har varit relativt enkelt för islamistiska grupperingar i Sverige att infiltrera etablerade partier som Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vi har även ekonomiskt stöttat föreningar med kopplingar till Muslimska brödraskapet, vars slutgiltiga mål är att avskaffa vårt demokratiska system och införa religiös diktatur.

2) Vår ”humana” behandling av återvändande IS-krigare har förbryllat omvärlden. Genom att behandla krigsförbrytare som medmänniskor (istället för som brottslingar) och tillhandahålla bidrag och bostad istället för straff, bidrar vi till att etablera Sverige som en ”trygg” zon för terrornätverk. Flera terrorattacker ute i Europa, tycks ha haft kopplingar till Sverige.

3) Sverige betalar närmare en halv miljard kronor om året i bistånd till Palestina. Ett land som under nuvarande regim bedriver militärutbildning på förskolenivå, hyllar självmordsbombare som hjältar, och producerar barnprogram som uppmanar barn att mörda judar. Det är svårt att se hur detta går ihop med en fredlig utveckling i regionen.

Utan att kunna hänvisa till någon forskning, tror jag fredsfostran gjort mera skada än nytta. Den ”moraliska kompass’”– som de flesta av oss utvecklar i vår skiftande kontakt med omvärlden – kan inte ersättas med en politisk idé. En politisk idé är fixerad, medan hotbilder ändras. Till exempel fanns inga hot från religiöst färgad extremism i Sverige under 1980-talet.

En annan sak som fredsfostran totalt missade är vikten av självförsvar. Vad hjälper det om man utrotar krigiska tendenser hos sig själv, om man inte samtidigt har en strategi för att bemöta hot från andra. I verkliga konflikter är det den starkaste som vinner, inte alltid den som har bäst moral.

Till sist. Om man vill bygga en fredlig värld, är det så säkert att all aggressivitet är dålig? Är det så självklart att våld automatiskt leder till krig? Kan det inte finnas en liten poäng i att barn redan i sandlådeåldern, ibland uttrycker aggressivitet, provar aggressivitetens möjligheter och lär sig dess konsekvenser?

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.