En del läsare har dubier kring teorin att Sverige styrs av det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. De menar att människor som jobbar inom komplexet inte i huvudsak drivs av önskemål om att deras arbetsgivare måtte få större offentliga anslag, utan av en drift att vara goda och att ständigt kunna sola sig i strålglansen från de egna dygderna.

Jag menar att det ligger mycket denna observation, men att resonemanget om det omsättningsmaximerande välfärdskomplexet håller i alla fall.

Frågan är snarlik den om kommersiella entreprenörers, alltså företagares, motiv. En del säger att företagare är vinstmaximerande, andra att företagaren drivs av en vilja att förverkliga sina idéer eller motsvarande lite ädlare motiv. Jag har varit företagare i decennier så jag vet att det, åtminstone i mitt fall, handlar om båda. Jag arbetar för någon idé jag tror på och vinsten, om den kommer, är ett underbart och upplyftande tecken på att jag är på rätt väg. Vinsten ger mig energi att fortsätta mitt arbete med att lyckliggöra världen med min hälsobringande tandkräm eller vad jag nu håller på med. I min egen företagarskalle hänger sakerna ihop men om det kommer en illvillig journalist och frågar efter mina motiv så pekar jag inte i första hand på lusten till vinstmaximering för då kommer han att framställa mitt milda behag över svarta siffror som dreglande girighet.

Så är det för företagare, alltså företagsägare som i kraft av sitt aktieinnehav äger vinsten. Men riktigt så är det inte för anställda inom företaget. Jo, anställda på hög nivå brukar solidarisera sig med kravet på profit, men folk längre ned i hierarkin måste hitta andra motiv för att med jämnmod vilja masa sig till jobbet varje dag. Då är nog inget incitament, varken hög lön eller fin status, så starkt som upplevelsen att man kämpar för det goda och hela tiden gör världen lite bättre. (Sedan hör det till saken att bra företag faktiskt gör världen lite bättre. Det är företagsledarens uppgift att få medarbetarna att känna det i kroppen.)

När det gäller välfärdsbyråkratier är det naturligtvis desto lättare att förmå medarbetarna att anamma ett världsförbättrarnit. Jag vet precis hur det känns för jag har jobbat tio år inom u-landsbiståndsbranschen. Jag minns hur jag som ung SIDA-anställd idealist en gång satt ovan molnen med en gin tonic i första klass hos Air India med en äldre, cynisk kollega som skålade och gratulerade oss till förmånen att få göra så mycket gott för världen.

Individen kan i stor utsträckning välja sina motiv, om han till exempel ska maximera sin inkomst, sin status eller sitt godhetsindex. Men individen kan inte välja vad samhället, den allmänna meningen, anser för ”gott”. Det varierar från samhälle till samhälle och från tid till annan. För hundrafemtio år sedan ansågs det gott att som missionär delta i hednamissionen i Afrika. I Sverige idag, eller i varje fall för två år sedan, anses det gott att gå i demonstrationer med en skylt där det står ”Refugees welcome”. Det innebär att den individ som drivs av längtan efter att göra världen bättre gör bäst i att söka sig till verksamheter som av den allmänna meningen utpekas som särskilt goda. De tvivlande läsarna har troligen rätt om de menar att andelen godhetstörstande – läs gärna fariséer – är större bland Migrationsverkets personal än hos Atlas Copco.

Det typiska för det välfärdsindustriella komplexets organisationer är att de odlar godhet. De framhåller, inte bara i sina anslagsäskanden utan även i sin allmänna utåtriktade information, vilka goda avsikter de har och hur mycket godhet de lyckas producera. Och varför gör de det? Jo, därför att godhet premieras. Det märks i de årliga anslagen. Som anställd i en godhetsproducerande organisation ställer man sig hela tiden samma fråga som alla andra levande organismer, nämligen vad som funkar, hur jag ska tänka, tala, handla och uppföra mig så jag får de resurser jag vill ha och helst lite mer.

Nu råkar det vara så att den humanitära stormaktens centrum i dagens Sverige ligger i det välfärdsindustriella komplexet. Det är där godheten nu för tiden produceras. Där finns resurserna. Där finns makten att hämta mer resurser ur medelklassarnas plånböcker om det skulle behövas. Godhets- och omsättningsmaximeringen förenas i samma hantering.