En söndagskväll i juli ljöd Hesa Fredrik över Stockholm – eller VMA-signalen som den egentligen heter, vilket betyder ”Viktigt Meddelande till Allmänheten”. Däremot hördes ingen signal för ”Faran över”. Händelsen utlöste hundratals kommentarer på bland annat Aftonbladets hemsida. De flesta irriterade, några förbannade, andra uppgivet ironiska eller skämtsamma. Men ganska få verkar ha tagit signalen på allvar. Jag undrar hur många stockholmare som faktiskt stängde fönsterna, samlade ihop barnen, packade ryggsäcken och satte på batteriradion? Eller hur ska man bete sig, när larmet går…?

Jag googlar för att få besked.

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) driver ett flertal sajter med information till allmänheten. En av dem är krisinformation.se. Här får man veta att när VMA-signalen ljuder ska man ”gå inomhus. Stänga fönster, dörrar och ventilation och lyssna på Sveriges Radio P4 eller TV”. Under rubriken Detta kan hända listas ett tiotal risker och hot som kan drabba samhället, till exempel ”Elstörningar, Kärntekniska olyckor, Terrorism, Smitta” men inte ”Krig”. Jag läser en gång till, för jag tror jag missat det. Men nej. Krig är tydligen inget som ”kan hända” enligt MSB.

Under rubriken Krisinfobloggen kan man hitta mer lättsamma inlägg, till exempel ”En del oroar sig för mycket sådant som ännu inte har hänt. Andra ser kriser och faror som ett spännande inslag i vardagen. Testa dig själv här och fundera på om du är redo för det oväntade!”

Även sajten dinsakerhet.nu undviker ämnet krig. Istället talas om ”någon störning eller kris i samhället” som gör att man själv måste ordna vatten, värme och något att äta.

Sajten sakerhetspolitik.se innehåller däremot flera artiklar om krig, både ur historisk, politisk och mer filosofisk synvinkel. Men när det kommer till faktiska ”Hot & Risker” uttrycker man sig märkvärdigt försiktigt. Under rubriken ”Konflikter” kan man läsa:

Det finns nästan lika många orsaker till världens konflikter som det finns konflikter. En konflikt behöver dock inte innebära något dåligt. Det är hur den hanteras och resultatet som avgör om den är bra eller dålig… Krig och konflikter på andra håll i världen påverkar Sverige i mycket stor utsträckning och mer än tidigare. Konflikter i andra delar av världen tvingar exempelvis människor på flykt.

Inte ett ord om att en väpnad konflikt skulle kunna drabba Sverige. Det verkar uteslutande vara något som händer i andra länder.

Sajten hesafredrik.nu drivs av Länsstyrelsen i Kronoberg och är det enda av mina exempel som inte kommer från MSB. Här finns faktiskt ”krig” med i listan över samhällskriser. Å andra sidan behandlar man ämnen som Zombieattacker och Anfall av utomjordingar, så tydligen är man angelägen om att läsaren inte tar informationen på alltför stort allvar.

Man kan undra hur mycket de här sajterna ökar vår försvarsvilja. Eller vår kapacitet att hantera katastrofer för den delen. Fokus verkar mer ligga på att minska vår oro. En oro som kanske är både naturlig och motiverad.

Det finns en ängslighet att tala om väpnad konflikt i vårt land, som närmast kan liknas vid ett tabu. Och den saken gör i varje fall mig orolig. Jag hörde en gång en historiker (minns inte vem) som sa att en viktig orsak till att första världskriget bröt ut var att ingen trodde det kunde hända. Om inte ens de myndigheter som har till uppgift att varna oss tror att krig är möjligt, vad finns det då för anledning att till exempel bevaka våra gränser? Eller bygga upp ett effektivt försvar? Eller kartlägga grupper som inte erkänner legitimiteten hos vårt demokratiska system?

På 1960-talet (som jag minns det) var attityderna annorlunda – kanske på grund av kalla kriget, kanske för att försvarsmakten ännu inte blivit fullt genuscertifierad. Till hushållen distribuerades en broschyr som hette: Om kriget kommer (inte att förväxla med MSB-filmen Om krisen kommer från 2014). Ett sammandrag med de viktigaste punkterna fanns som bilaga i telefonkatalogen ända in på 80-talet. Jag kommer ihåg att jag läste den med vördnad och respekt.

Broschyren inleds med ett personligt brev från kungen ‘Till Sveriges Medborgare’, även signerat av statsministern. Istället för att minska vår oro uppmanas vi vara beredda på att det värsta kan hända. I starka färger beskrivs all förödelse en tänkt fiende kan ställa till med. Man väjer inte för att tala om kärnvapen, gasattacker, biologiska vapen och flygbombningar, samt ger tips om hur man ökar sina chanser att överleva. Vidare varnar man för spioner och infiltratörer, samtidigt som man noga inpräntar i läsaren: ”Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!” När senast hörde man något liknande från en svensk myndighet?

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.