Det godmodiga fyllot

Anders Leion

Många slagsmål sker i fyllan. Men om man vill få övertaget är det bättre att vara nykter.

Just nu pågår ett evighetsslagsmål mellan ett storvuxet, godlynt och lite överviktigt fyllo och en mindre, snabbfotad och elak motståndare. Vartåt lutar det? Den större klarar sig visserligen ännu, men den lille har arbetat upp sig. Matchens utgång beror alltså på hur länge den kommer att pågå.

För att kunna vinna över och vinna över en motståndare måste man förstå honom. Hur kan det då komma sig att så många ger sig in i kampen utan att skaffa sig ens elementära kunskaper om sin motståndare? ”Utan spaning – ingen aning” hette det ju en gång.

Jo, kunskap är smärtsam. Det är den för militärer, politiker och privatpersoner. De Gaulle förstod pansarvapnets avgörande betydelse redan efter första världskriget. Han skrev en bok för att försöka påverka de franska militära och politiska beslutsfattarna. Det gick inte. Förlorarna, tyskarna, förstod däremot och anammade hans idéer. Sedan vann de en promenadseger över fransmännen. Det franska etablissemanget ville inte lämna sina kära käpphästar. Det skulle ju kosta på. Tänk bara på alla kavallerister som skulle bli överflödiga.

Den större slagskämpen som slåss på fyllan är det svenska etablissemanget, den mindre smidigare och elakare är våra muslimska invandrare. Vad menas? Jo, att fyllot inte ser den andre klart och förstår därför inte vad som driver motståndaren.

Nikolai Sennels heter en dansk psykolog. Han arbetade på ett fängelse för svåra brottslingar. De intagna bestod till över hälften av muslimer. Han förstod dem och fick deras förtroende. Hans behandling var framgångsrik – inte klarade han alla, förstås.

Men på en konferens onsdagen den 27 februari 2008 talade han om sina rön. Då fick han sparken med ett gott avgångsvederlag, som han använde till att skriva ”Helig Vrede”, den bok jag nyss läst. (Två veckor före konferensen hade invandrare härjat i Köpenhamn, kastat sten och anlagt bränder. Detta nämndes överhuvud inte på denna konferens, som skulle handla om mångfald och integration. Men man kan naturligtvis inte diskutera verkligheten på en konferens som skall handla om verkligheten utanför konferenslokalen…)

Vad hade han förstått? Jo, att muslimerna i mycket större utsträckning drivs och tar hänsyn till yttre värderingar, vad andra anser och tycker – än danskar som drivs av inre, egna överväganden. Och muslimerna är lättkränkta och använder aggressivitet medvetet och omedvetet för att skydda sig och befrämja sina egna intressen. De är också rasistiska och föraktar danskar och det danska samhället. Samtidigt lider de av dessa värderingar. De är ständigt spända och beredda till strid. Det är rörande att läsa om hur befriade de kände sig, när den här psykologen lyckats ”låsa upp” dem.

De muslimska ungdomarna och deras föräldrar var medvetna om skillnaderna i värderingar mellan det danska samhället och de egna ländernas. I förtvivlan hände det att föräldrarna skickade hem sina ungdomar för att de skulle gå i skola där. De ville undvika kravlösheten i de danska skolorna, som för deras barn blev rent destruktiv. Detsamma skedde ofta här i Sverige på sextio- och sjuttiotalet. Finska invandrarfamiljer återvände ofta när det var dags för deras barn att börja skolan. De ville inte att de skulle ”förstöras” i den slappa svenska skolan.

Invandrarbarnen och deras föräldrar ser alltså skillnaderna i värderingar och uppträdande mellan sina kulturer och det danska respektive svenska samhället. Det gör däremot inte våra myndigheter. Eller kanske det snarare är så att de inte vill se verkligheten.

Det är ju farligt att beskriva verkligheten som den är. Det ställer krav på handling, och effektiv handling. Och det ville Köpenhamnsmyndigheter undvika då – liksom våra nu. Det är enklare att grilla korv och dela ut armband.

Dessa enkla sanningar tålde man alltså inte att höra i Danmark för några år sedan. Här i Sverige har man ännu inte vågat se och höra klart… Och alltså inte heller göra något effektivt. Man fortsätter att slå stora hål i luften.

Det är till och med så att man inte låtsas om verkligheten – också när man vet. Ett exempel:

”Absurda historier om kvinnor som flygs till Norge och Danmark för att föda berättas, det skrivs om kvinnor som föder på motorvägen, för tidigt födda barn som vårdas i våra grannländer, kvinnor som forslas mellan olika förlossningskliniker medan värkarbetet pågår för fullt. Hur hänger det här ihop med hoten? Kan det vara så att förlossningsvården helt enkelt ger vika för ’de traumatiserades’ hot och avvisar de andra – de kvinnor vars män aldrig skulle drömma om att mordhota en barnmorska utan istället snällt tar sin gravida kvinna i handen och beger sig till nästa sjukhus i jakt på en plats att föda?” (Ann Heberlein, Ledarsidorna se 7/9).

Jo, så blir det förstås. Den muslimska, eller kanske främst arabiska, aggressiviteten är mycket effektiv i en svensk kultur som bygger på tillit och samförstånd. Vi får väl trösta oss med att vad det lider kommer också vi ha lärt oss att vara aggressiva.

Och då har vi återigen fått ett medeltida klansamhälle. I det måste man vara aggressiv annars tar medlemmarna i en annan klan över. Sådan blir maktbalansen – eller avsaknaden av denna – i ett samhälle utan fungerande stat. Och där är vi nu.

De snälla får vika sig. De aggressiva belönas. Det godmodiga fyllot kommer att duka under.