Fredagen den 15 september drabbades London återigen av en jihadattack, en explosion utlöst av en hemmagjord bomb i en tunnelbanevagn vid stationen Parsons Green. 29 personer skadades i attacken. Terrorgruppen Islamiska Staten har tagit på sig ansvaret.

Man har höjt hotnivån till den allra högsta. Poliser och soldater är ute på gatorna. Londons borgmästare Sadiq Khan uppmanar Londons invånare att vara särskilt vaksamma.

Men kommer vaksamhet att hjälpa? För anledningen till att London, men också Madrid, Paris och Stockholm drabbas av jihadattacker är inte brist på vaksamhet. Det är inte framför allt européernas skyldighet att vara vaksamma, det är ledarnas skyldighet att vaka över oss. Och det har de inte gjort.

I stället för att prioritera sina egna medborgares välfärd och trygghet har europeiska ledare öppnat sina gränser för en i stort sett okontrollerad massinvandring från islamvärlden. Det är detta som gett upphov till de problem vi har idag.

Med en klok flyktingpolitik hade man kunnat hjälpa fler riktiga flyktingar för mindre pengar. Och inte behövt tampas med extrem islamism i Europa.

För européer tycker inte om islam, än mindre extrem islamism och jihadism. Islam är den minst omtyckta religionen i Europa och en majoritet av européerna vill enligt en opinionsundersökning stoppa all invandring från islamvärlden. Läs mer om det här

Men islam fortsätter att växa. Det beror alltså uteslutande på den impopulära, icke-folkligt förankrade invandringspolitiken.

När islam växer i Europa, växer och antalet extrema islamister. Det är därför vi har den situation vi har idag där bomber smäller av då och då i europeiska storstäder. Men det vill inte Sadiq Khan prata om. I stället pratar han om att vi måste vara vaksamma. Ja, vi ska vara vaksamma, mot politiker som lurar oss.

Jag har inte alltid tänkt lika klart som jag gör idag. När ett gäng islamistiska självmordsbombare attackerade tunnelbanan i London den 7 juli 2005 var jag en av dem som vilseledde folk. Jag var muslim och attacken skrämde mig. Jag kände att min skyldighet var att försvara islam.

Dagen efter attacken – den 8 juli 2005 – publicerade jag en artikel på Aftonbladets kultursida: ”Muslimer? Nej, bara terrorister”

I artikeln skrev jag att jihadisterna var ”vargar i fårakläder”. De bara utgav sig för att vara ”riktiga muslimer”. Det har tagit mycket lång tid för mig att erkänna både för mig själv och andra att det finns ett stöd för detta slags våld i islams texter.

Visste jag inte det år 2005? Jo, så här i efterhand tror jag att jag visste det. Men jag undertryckte de tankarna, jag orkade inte ta tag i dem, för då skulle jag tvingas ändra mitt liv. Jag var gift med en muslimsk kvinna. Vi hade barn. Vi hade släkt omkring oss.

Jag hoppades att det var så, att terroristerna inte var ”riktiga muslimer”. Men man kan inte komma ifrån att profeten Muhammed, som ju om någon måste ha varit en ”riktig muslim”, också förde krig, jihad, mot icke-muslimer och gjorde sig skyldig till massakrer, våldtäkter och slaveri. Precis som Islamiska Staten idag och Al-Qaida före den. Det är bara att ta fram en biografi över Muhammed och läsa. Han var ingen fridens man.

Om Islamiska Staten inte är islamisk, som vissa påstår, betyder det att även profeten Muhammed, islams grundare, inte var islamisk?

Jag lyssnade inte på tvivlet, jag föredrog i stället skönmålningar och ursäkter. Så jag har stor förståelse för de muslimer som fortfarande inte vill se de obehagliga delarna av sin religion. Men samtidigt är det vad som måste till. Att öppna ögonen och se, erkänna och sedan kritisera.

Jag trodde att jag gjorde muslimer en tjänst när jag skrev att jihadbombarna inte var ”ritkiga muslimer”. I själva verket är det tvärtom. Det är genom att erkänna att 7/7-bombarna och andra som dödar i islams namn stödjer sig på verkliga, existerande texter i den islamiska traditionen som vi kan få igång en kritisk diskussion och en utveckling mot ett nytt tänkande.

Jag skrev att bombarna var ”islams värsta fiender”. Det är fortfarande sant om man menar islams anseende bland icke-muslimer. För få har skadat islams anseende så mycket som de som dödar i islams namn. En stor del av rädslan för islam i väst beror på detta våld. Men den som i missriktad välvilja skyller på allt och alla utom de problematiska delarna av den egna religionens läror kan inte heller kallas muslimernas vän. En vän ger konstruktiv kritik.

Bombarna är dock långt ifrån ”islams värsta fiender” om man menar att deras handlingar står i total och uppenbar motsats till islams läror. Det gör de inte. De står i motsats till många muslimers moral och samvete. Men de står inte i total och uppenbar motsats till Koranen och till profeten Muhammeds liv och lära.

Klicka här och gilla min sida på Facebook!