Det fanns en tid när bilbränder, dödsskjutningar och väpnade konfrontationer mellan polis och kriminella gäng fortfarande var stora nyheter. Detta var ovanliga händelser, som avvek skarpt från föreställningar om hur det svenska samhället fungerande. Så är det inte längre.

Senare års kraftiga ökning av det grova våldet gör att rubrikerna blir allt mindre. Det sker en tillvänjning. Bilbränder, dödsskjutningar och kriminella gäng som hotar personal på sjukhusens akutmottagningar är på väg att bli vardag.

Den svenska polisens allt djupare kris är uppenbart och direkt relaterad till den allt grövre gängkriminaliteten. Omfattande utredningsresurser tas i anspråk, på bekostnad av mera traditionellt polisarbete. Då polisen får allt svårare att finna personer som vill och vågar vittna, kan allt färre av de grova brotten redas ut. Gängen kopplar strypgrepp över allt fler bostadsområden.

Det kan te sig frestande att koppla denna utveckling till senare års massiva inflöde av ”flyktingar”. Detta är bara delvis sant. Det torde dock vara ett faktum att de ansvariga för gängkriminaliteten, där inräknat brutala gängvåldtäkter, företrädesvis har utländsk bakgrund. Den energi svenska myndigheter och PK-medier lägger ned på att dölja grova brottslingars etniska härkomst talar här sitt tydliga språk.

Merparten av dem som gör sig skyldiga till grova brott har redan permanent uppehållstillstånd, i många fall även medborgarskap. De har således vistats länge i vårt land. Anledningen till dagens utveckling måste därför sökas i en kombination av en lång tradition av misslyckad integrationspolitik och en plötslig ökning av inflödet.

Om Sverige haft en tradition av framgångsrik integrationspolitik hade även senare års massmigration varit rimligt hanterlig. Det hade då funnits sanning i ofta framförda påståenden om att migrationen möjligen är kostsam på kort sikt men att den förblir lönsam på lång sikt. Men så kommer det inte att bli.

Migrationsverkets del i skulden för att även polisen nu tvingas vädja om hjälp ligger på två plan. För det första är Migrationsverket en expertmyndighet, som bättre än andra bör känna till hur kartan ser ut. Myndigheten har varit väl medveten om att personer från väsentligen annorlunda kulturella miljöer har väsentligt sämre förutsättningar att integreras. Myndigheten har också varit väl medveten om att verkligheten redan påverkats av framväxten av utanförskapsområden där unga män i ökande grad dras in i grov kriminalitet.

När det stod klart att en betydande våg av migranter var att vänta, nästan uteslutande från miljöer med mycket dåliga prognoser för integration, hade myndigheten en uppenbar skyldighet att informera om detta. Man visste att många av de tiotusentals unga män som var på väg skulle löpa stor risk att hamna i redan existerande utanförskapsområden, och därmed ge extra näring åt den utveckling mot bilbränder, dödsskjutningar och droghandel som nu är på väg att överväldiga svensk polis.

Genom att tidigt ringa i larmklockorna kunde myndigheten ha skapat beredskap att hantera den väntande anstormningen. Detta hade inte bara förhindrat miljardrullningen till privata entreprenörer, som i panik och till astronomiska kostnader hyrde ut bostäder till asylsökande. Med saklig information kunde man också ha bidragit till att möta den väv av uppenbara lögner som har kringgärdat den offentliga debatten kring migrationskrisen.

Myndigheten visste att det inte fanns någon sanning i myten om högutbildade läkare och ingenjörer som, med statsminister Löfvens ord, ”tvingas fly bomber med sina barn i famnen”. Man visste att mycket få av migranterna hade skäl att få asyl. Man visste att sanningen bakom myten om de ”ensamkommande barnen” var att det till övervägande del rörde sig om skäggiga unga män, ibland med egna barn, ibland även med minderåriga hustrur, som fått rådet att ljuga om sin ålder. Om allt detta borde man ha berättat.

Migrationsverket valde dock i stället att spela med i den politiskt korrekta tragedin ”flyktingar välkomna”. Inte ens när mottagningssystemet var på väg att bryta samman, och det såg ut som om nyanlända migranter skulle tvingas tillbringa vintern under bar himmel, valde man att slå larm. Det var först när Socialstyrelsen slog larm om att sjukvården stod inför kollaps som regeringen kunde förmå sig att lägga om kursen.

Under förra årets Almedalsvecka valde myndighetens dåvarande generaldirektör Anders Danielsson att möta den svenska befolkningens växande oro med en direkt hånfull attityd: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!” Självfallet var det ingen bland den församlade politiska och massmediala eliten som hade fått det sämre. Fattas bara.

Alla vi andra hyser dock mycket stor och högst berättigad oro över krisen i landets utanförskapsområden. Danielssons arrogans må tjäna som ett minnesmärke över hur grovt myndigheten svek sitt ansvar.