Det är inte bara Donald Trump som valt att rikta strålkastarljuset mot Sverige, som ett exempel på en total misslyckad integrationspolitik. Även i Europa visar populistiska politiker och medier ett allt större intresse för vår allt hastigare marsch i riktning mot avgrunden. Den självutnämnda moraliska stormakten har förvandlats till ett avskräckande exempel, som av våra närmaste grannländer till och med börjat upplevas som ett hot.

I mars förra året förklarade Norges statsminister Erna Solberg att man i händelse av en svensk systemkollaps skulle kunna tvingas säga upp Genèvekonventionen och stänga landets gräns mot Sverige. I en debattartikel i finlandssvenska Hufvudstadsbladet konstaterades härförleden att det största säkerhetspolitiska hotet mot Finland inte längre kommer från Ryssland. Det verkliga hotet kommer nu från Sverige, i form av exploderande gängkriminalitet och ett accelererande sönderfall av viktiga samhällsinstitutioner.

I Sverige förblir dock den officiella hållningen att det verkliga problemet ligger i spridning av illasinnade nidbilder, som påstås sakna förankring i svensk verklighet. Både Utrikesdepartementet och Svenska Institutet lägger stor möda på att bekämpa det man kallar ”fake news”. Denna krampaktiga försvarsmekanism börjar nu anta dimensioner som är direkt patetiska.

Den norska migrationsministern Sylvi Listhaugs besök i stockholmsförorten Rinkeby blev till en bedrövlig uppvisning av hur vårt land nu även kan användas som framgångsrikt slagträ i andra länders inrikespolitik. Ingen kan väl hysa någon tvekan om att Listhaug kom till Sverige för att få än mera driv i sin valkampanj på hemmaplan.

Hon har med framgång myntat begreppet ”det svenska tillståndet”, och syftet med hennes besök var att ”lära av de misstag som Sverige har begått för att undgå att vi får liknande problem i Norge.” Det var ett mycket framgångsrikt propagandanummer.

Tanken var att Listhaug skulle få tillfälle att träffa sin svenska motsvarighet, den nytillträdda migrationsministern Heléne Fritzon, men av det blev intet. Då Fritzon fick höra att Listhaug haft fräckheten att påstå att det i vårt land skulle finnas ”no go”-zoner, valde hon att genast ställa in mötet. I Fritzons politiskt korrekta föreställningsvärld existerar inga sådana zoner, åtminstone inte i Sverige, och hon hade inte för avsikt att möta någon som endast vill ”sprida en missvisande bild av Sverige”.

Fritzon fick genast eldunderstöd av Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård, som hävdade att Rinkeby är en av Stockholms ”fina stadsdelar”, där ”det sprudlar av livskraft och energi”. Enligt Wanngård hade stockholmarna rätt att kräva Listhaug på en ursäkt.

I Wanngårds politiskt korrekta föreställningsvärld är det förmodligen just detta sprudlande av ”livskraft och energi” som gjort att det tog så länge innan man kunde finna en byggherre som vågade åta sig uppdraget att i denna ”fina stadsdel” bygga en synnerligen välbehövlig polisstation. Sylvi Listhaug och hennes anhängare skrattar förmodligen ända in i valbåset.

När man möts av dessa manifestationer av vad som bäst kan beskrivas som ren dumdryghet går tankarna osökt till ”Bagdad Bob”, den irakiske diktatorn Saddam Husseins notoriske informationsminister, som in i det sista med stor inlevelse berättade för utländska journalister om hur de amerikanska inkräktarna var på väg att krossas i grunden.

Det tragiska i det svenska fallet är att Fritzon och Wanngård är långt ifrån ensamma om att uppträda i denna roll. När Nigel Farrage hade fräckheten att utmåla Malmö som ”the rape capital of Europe” ryckte genast arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ut och anlade moteld. I en intervju med brittiska BBC förklarade hon att antalet våldtäkter i Sverige faktiskt minskar.

Till skillnad från svenska PK-medier är dock BBC en seriös nyhetsorganisation, som inte nöjer sig med att ministrar presenterar oriktiga uppgifter (läs: lögner). Johansson tvangs att backa, och erkänna att det, enligt BRÅ, under senare år ”skett en tydlig ökning av andelen personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott.”

Johansson skulle nog gärna velat tillägga att det huvudsakliga ansvaret för den starka ökningen av brutala gängvåldtäkter främst vilar på Nisse i Hökarängen och hans kompisar, men det kanske hade blivit väl mycket Bagdad Bob.

Man kan välja att skratta åt eländet, att håna PK-eliten som ett slags modern version av ”Löjliga familjerna”, men det skrattet sätter sig snart i halsen. Bakom de löjliga fasaderna döljer sig en verklighet som redan tvingat rikspolischef Dan Eliasson att vädja om hjälp. Detta är sannerligen inte roligt. Det är direkt förfärligt. Och ingen tycks bry sig.