Gästskribent Jan-Olof Sandgren: Det svenska pepparkakshuset

En aktuell händelse fick mig att tänka på en otäck saga av bröderna Grim. Sagan är i korthet följande:

Hans och Greta blir övergivna i skogen av fattiga föräldrar. Hungriga och utan hopp får de syn på en snövit fågel, som sjunger underbart och leder dom till ett hus byggt av pepparkakor och godis. Naturligtvis börjar de knapra på fasaden, varpå en häxa öppnar dörren och bjuder in dom. Till att börja med är hon snäll och låter dem äta och sova i sköna sängar. Men redan dagen efter visar hon sitt rätta jag. Hon placerar Hans i en bur, i avsikt att göda honom som slaktboskap, medan Greta förvandlas till slav. Sagan slutar dock lyckligt – för barnen, om än inte för häxan. Hon förbränns i sin egen ung medan barnen tar sig ut ur skogen, lastade med pärlor och ädelstenar, för att förenas med sina föräldrar.

Sagan belyser ett tidlöst fenomen, med beröringspunkter i dagens Sverige. Ondskan (eller ‘destruktivt beteende’ kanske är en bättre benämning) uppträder ofta i godhetens förklädnad.

I sin bok ‘Den banala godheten’ skriver Ann Heberlein om ondska utifrån vilka konsekvenser en handling får. En handling som får onda konsekvenser kan knappast kallas god, även om den utförs i namn av välvilja. Det behövs ingen elakhet för att skapa ondska. Egenskaper som okunnighet, egocentricitet, feghet, bekvämlighet, fåfänga, övermod, bristande verklighetskontakt eller dumhet är fullt tillräckliga.

Sverige är antagligen det land i Europa som har minst erfarenhet av krig, fattigdom, religiös fanatism och etniska konflikter. På toppen av denna okunnighet försöker vi bygga en välfärdsstat ‘utan gränser’, ett unikt projekt i världshistorien. Ett land där fred, välstånd och jämlikhet råder – helt enkelt därför att vi vill det. Den trollformel som ska åstadkomma allt detta heter ‘välvilja’.

Jag tänker inte på den uppriktiga välvilja som finns hos vanliga människor, och som är en del av svensk kultur (omtalad redan i Havamal). Jag tänker på den storslagna ‘välvilja’ som Carl Bildt gav uttryck för när han myntade begreppet ‘humanitär stormakt’. Samma sorts välvilja som Fredrik Reinfeldt spann vidare på, när han 2014 bad oss ‘öppna våra hjärtan’ medan han själv öppnade våra gränser.

Motiven för denna politik är dunkla. Hade man velat rädda flyktingar finns långt effektivare sätt att gå tillväga, något som bland annat framlidne professor Hans Rosling har påpekat. Kanske är förklaringen helt enkelt ‘mänsklig fåfänga’. Om medelmåttiga politiker som Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Åsa Romson ska ha en chans att ta plats i framtidens historieböcker, räcker det inte med att de gör sitt jobb. De måste genomföra storverk som slår världen med häpnad.

Storverk kostar pengar, mycket pengar. Varje nytt problem bemöts med ekonomiska stödåtgärder, som kanske mera bekräftar statens roll som välvillig och empatisk aktör än löser själva problemet. Lite som att klistra pepparkakshjärtan utanpå fasaden.

Under några år sökte sig 10 000-tals unga män utan identitetshandlingar till Sverige, ofta från medelklassmiljöer utanför Europa. De saknade i regel asylskäl, men hävdade att de var barn och erbjöds bidrag och samhällstjänster motsvarande ungefär en miljon kronor om året. Så småningom visade sig de allra flesta vara vuxna, och många hamnade i områden präglade av arbetslöshet, droger och kriminalitet.

Man kan ifrågasätta godheten i denna politik. Till sina effekter är den allt annat än god. Man måste också fundera över vad som händer den dag resurserna sinar eller betalningsviljan upphör. Vilka konflikter kommer då i dagen? De stundom hotfulla händelserna på Medborgarplatsen i Stockholm kan ses som en dyster föraning.

Vi har ännu bara kommit till mitten av sagan. Hans och Greta har vaknat upp i sina sängar och upptäcker att häxan kanske trots allt inte är så god. En dålig stämning börjar sprida sig i pepparkakshuset.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.