Allt oftare grips jag av den isande känslan av vårt land befinner sig bortom kontroll, strömmen mot vattenfallet går nu fortare än skutans motorer förmår driva oss bakåt mot räddningen. Det är stadiet före det fria fallet.

Det kan hända att vi, eller i varje fall några av oss, har tur och inte drabbas så mycket av det som man kan förvänta sig inträffa när det statliga våldsmonopolet bryter samman och tillvaron ligger öppen för envar som har ett övertygande vapen och visar sann beslutsamhet att bruka det.

Jag grips av panik när jag tänker på det. Men oroar jag mig i onödan? Se där en avgörande fråga. Hur ska man veta? Nu ska jag tala om hur jag tänker.

Jag frågar mig om våra ledare och ansvariga verkar veta vad de håller på med. Stämmer deras löften och uppfattningar med verkligheten? Inrikesminister Ygeman sa förra året att han skulle deportera 80 000 personer. Utfallet blev bara någon procent om jag är korrekt informerad. Polisen skulle få förstärkningar, men i verkligheten slutar snutar snabbare än man hinner rekrytera nya. Den kommunala hemtjänstens bilar sätts i brand. Sverige ligger öppet för envar som orkar ta sig över Öresundsbron. Och har de väl kommit in sitter de säkert och garanteras försörjning på min bekostnad. Varje exempel en skitsak, men när exemplen ovanpå varandra blir ett jätteberg?

Låter det fördomsfullt? Javisst. Det finns två motsatta berättelser. Den ena är att Sverige är på rätt väg och att migrationen kommer att rädda nationen och skapa ökad tillväxt och rädda pensionerna. Den andra är att Sverige är på fel väg och att den vägen leder till avgrunden. Hur ska man veta? Man tolkar uttalanden och händelser, man gör bedömningar, man försöker bilda sig en uppfattning.

Själv blir jag alltmer benägen att förtvivla. För varje dag som går så tappar den första berättelsen trovärdighet. Det är inte så att det plötsligt kommer fullständigt övertygande bevis för att den berättelsen är fel. Det handlar bara om att indikation läggs till indikation och att det till slut inte finns någon rimlig anledning att tro att den berättelsen skulle vara tillförlitlig.

Vilken av de två berättelserna man än bekänner sig till är man fördomsfull eftersom man inte vet. Det enda man vet är att våra styresmän politikerna ansluter sig till berättelsen att de har full kontroll och sköter allt till det bästa samt att denna inställning hos styresmännen ligger i deras intresse eftersom de från början försvurit sig till denna berättelse.

Men om de skulle ha fel och allt gå åt helvete så är det emellertid jag som kommer att drabbas. Vi medelklassare som jobbar, betalar skatt och ser till att allt fungerar har lämnat ifrån oss ansvaret för oss själva och nationen till ett gäng som sprätter ut våra pengar med den glada beslutsamheten hos fulla sjömän på landpermission. Och det är vårt eget fel.