Eftersom jag hade tänkt att mina texter gradvis ska inlemmas i Sveriges litterära kanon och med tillfredsställelse kunna läsas även om trettio och rentav hundra år vill jag inte fördjupa mig i dagsaktuella struntfrågor som avhandlas exempelvis på Svenska Dagbladets debattsida. Men även på den debattsidan kan det finnas texter med lite bredare räckvidd såsom ministrarna Strandhälls och Shekarabis inlägg om New Public Management den 18 augusti.

Ett stort problem, säger ministrarna ungefär, är att personalen i offentlig sektor inte trivs på jobbet vilket märks på sjukfrånvaron:

Jämfört med arbetsmarknaden i stort har kommuner hela 85 procent och landstingen nära 60 procent högre sjukfrånvaro. Bara äldreomsorgen har dubbelt så hög sjukfrånvaro som arbetsmarknaden i övrigt. Det är oacceptabelt.

Folk blir sjuka av sina jobb, fastslår ministrarna och skyller allt på New Public Management:

Vi måste erkänna att den stora kontrollapparat som byggdes upp till följd av att styrmodellerna New Public Management infördes i offentlig sektor på 1990-talet har skapat en stor administrativ börda för medarbetarna, men inte nödvändigtvis högre kvalitet i verksamheterna.

Ministrarna säger att regeringen nu ska greja det här. Den har ”lagt fram ett brett åtgärdsprogram med 25 olika åtgärder. Alla är nu igångsatta och kan ses ge effekt” och på ”statlig nivå har Statskontoret presenterat över 30 åtgärdsförslag som nu bereds av regeringen. Därtill har regeringen tillsatt Tillitsdelegationen som har över 10 pilotprojekt i kommuner och landsting ”.

Jag har i hela mitt liv trott på New Public Management även om jag inte visste att det hade ett så fint namn. Som organisationskonsult kallade jag det för decentralisering. Det gick ut på att högre nivåer i organisationshierarkierna skulle sluta regeldjävlas med lägre nivåer för att i stället mäta vad de lägre nivåerna faktiskt åstadkom när de sluppit sina egna byråkraters byråkrati, till exempel att Skolöverstyrelsen slutade tala om för lärarna hur de skulle undervisa och i stället testade eleverna för att se om de kunde något.

Men gissa vad som händer om man ger ett uppdrag om decentralisering eller New Public Management till ett organisationssystem som skolans. De högre nivåerna tycker om att styra de lägre. Om man säger åt de högre nivåerna att styra mindre så slår de ihop klackarna och gör honnör och börjar genast styra ännu mer, för det är deras natur. Att be dem styra mindre är som att be en varg att bli vegetarian.

När den gamla Skolöverstyrelsen fick order om att införa New Public Management så delade den sig i två – Skolverket och Skolinspektionen – som var och en skriver sina egna regelverk om skolan. Det slutade alltså med dubbelt så mycket styrning. Det är effekterna av detta som de två ministrarna registrerat. Det där med att mäta resultat orkade dubbelmyndigheterna inte med eftersom det kan kännas förnedrande för en hög nivå att sänka sig till en lägre nivå, om än bara tillfälligt, för att granska den. Det är som om chefen för SKF fick ställa sig vid produktionslinans slut för att kvalitetstesta kullagren.

Att det skulle bli så här borde jag ha fattat från början.

Vad tror du det kommer att bli av ministrarnas ”25 olika åtgärder” och ”30 åtgärdsförslag” och ”10 pilotprojekt”? Det blir bara ursäkter för helt nya regelsjok från de högre nivåer som kommer att sättas att implementera nyheterna, jag lovar. De som läser den här texten om trettio år kommer suckande att konstatera att det faktiskt blev så. Men vid det laget är det säkert några pigga härskare som hittar på någon ny fiffig anledning att styra de lägre nivåerna ännu lite mer.

Hur ska man göra då om man på allvar vill sluta djävlas med de lägre nivåerna? undrar du. Man ska sparka hälften av personalen på de högre nivåerna. Kanske händer det ingenting. Då sparkar man hälften av dem som är kvar. Sådär håller man på tills det får effekt.