Komplexa problem kräver enkla lösningar

Patrik Engellau

Antag att det kommer ett slagregn när du sitter i sommarstugan. Plötsligt upptäcker du att det sipprar vatten från innertaket. Då kanske du säger till sambon att du ska gå och hämta en hink och ställa under droppet. Men sambon gillar inte den lösningen, utan ser det hela mer i stort. Det hjälper väl inte, säger sambon irriterat, du ska alltid göra det lätt för dig. Vi måste gå upp på vinden och se vad det beror på. Vi kanske måste lägga om hela taket. Lägg av med dina quick fixes.

Då hjälper det kanske inte att du argumenterar att hinken bara var tänkt som ett första steg och att det andra fick komma senare. I stället utvecklas det hela till ett gräl mellan dig och sambon om hur ett samlat grepp på läckaget bästa ska utformas. Under tiden växer pölarna på golvet under droppet. Efter ett tag börjar du misstänka att sambon av någon obegriplig anledning inte vill lösa problemet.

Det är möjligt att det inte går till på det sättet i din sommarstuga, men i svensk politik sker motsvarande dagligdags. Ledarna vet att de har ett problem men eftersom de saknar en långsiktig, genomtänkt strategi så gör de inget alls. Eller rättare sagt: de låtsas vara fullt upptagna med att framgångsrikt och långsiktigt bekämpa alla kriser (ungefär som när Hitler till slut satt i sin bunker och kommenderade fram nya arméer som visserligen inte fanns men var fullt tillräckliga för att Goebbels i triumf skulle kunna meddela tyska folket de uppmuntrande nyheterna i den tyska radion).

Ta migrationspolitiken som exempel. Kommer du ihåg den där om att vi ligger på Europas lägsta nivå när det gäller tillgänglighet och bidragsvillkor för migranter? Google ger 112 000 träffar på ”Europas lägsta nivå” och de flesta verkar handla om migrationspolitiken efter tidvattenvågen hösten 2015. ”Sveriges nya migrationspolitik på EU:s lägstanivå” skrev Svenska Dagbladet den 24 november. ”Det har varit historiskt svåra beslut att fatta, säger vice statsminister Åsa Romson (MP)”.

I själva verket var det ingenting alls. Bara luft. Eller minns du det där med stängda gränser? Ett kort tag och knappt ens då. Eller Ygemans utfästelser för mer än ett år sedan om repatrieringen av 80 000 personer utan asylskäl?

Man kan fatta att makthavare i det längsta vill tro på sina favoritprojekt och om det behövs gärna skarvar i kommunikationen till undersåtarna. Man förstår det särskilt väl i fallet Adolf Hitler som rimligtvis begrep hur rökt han skulle vara om kriget förlorades. Men för våra svenska ledande politiker föreligger inget motsvarande hot även vid ett officiellt erkännande av migrationsprojektets fallissemang. Det värsta de kan drabbas av är väl att förlora jobbet. Så varför kastar de inte in handduken, vänder på klacken och börjar lösa problemen innan det gått så långt att de inte längre kan lösas?

En förklaring är förstås den där risken med jobben, men annars tror jag det är sommarstugeläckagesyndromet. De vet inte vad de ska göra och gör därför inget alls. Problemet är faktiskt mycket komplext och deras tanke svindlar. Den ene tycker si och den andre tycker så och det går inte att komma överens om någonting. Utmaningen är jättestor och om fem år har det kanske kommit en halv miljon små utmaningar till.

Det är i sådana lägen det behövs någon som kommer med en enkel och otillräcklig första lösning för att få andrum och handlingsutrymme, i det här fallet till exempel att provisoriskt stänga gränserna på några år och att upphäva multikulturpolitiken. Men det räcker inte på längre sikt. Det behövs en massa andra åtgärder som noggrant måste genomtänkas innan de kan implementeras, till exempel en reform av bidragssystemet för migranter. Där ligger ett i sanning komplext problem. Men den som tar den komplexiteten som ursäkt för att inte genomföra de enkla och snabba introduktionslösningarna kan rimligtvis anklagas för att egentligen inte vilja göra något alls åt situationen.