Sverige har nog vid det här laget uppemot 200 utanförskapsområden. Den senaste mätningen gjordes av Tino Sanandaji på uppdrag av Stiftelsen Den Nya Välfärden och avsåg år 2012. Då var det 186 stycken.

En del av dessa områden – kanske några dussin, kanske femtio eller till och med fler; uppgifterna varierar vilket är naturligt eftersom man inte exakt vet vad man talar om – är så kallade no go-zoner som kontrolleras av klaner och kriminella gäng dit polisen inte vågar sig. Man kan åtminstone delvis tala om parallellsamhällen som Sverige släppt kontrollen över.

Det verkar rimligt att tro att parallellsamhällena kommer att bli fler och starkare om det svenska rättssamhället inte sätter stopp för utvecklingen. Men hur skulle ett stopp gå till? Kanske kan vi få lite ledning av erfarenheter från Rio de Janeiro.

Rio de Janeiro är en av Brasiliens 26 delstater. Statens yta är ungefär som Göteborgs kommuns eller Eskilstuna kommuns. Där bor nästan sju miljoner människor (eller 12 miljoner om man räknar staden Rio de Janeiro som sträcker sig utanför staten med samma namn ungefär som staden Stockholm är större än Stockholms kommun).

Rio har flera hundra ”utanförskapsområden” som kallas favelor. Liksom i Sverige har många av dessa i praktiken styrts av kriminella ligor som främst sysslat med allmän brottslighet och handel med droger och vapen. Polisen gjorde inte så mycket annat än att då och då åka in och visa lite makt och sedan ge sig av igen.

År 2008 startade staten Rio de Janeiro ett system med ”Enheter av Fredspoliser” (EF) som i praktiken innebär att delstatlig polis med hjälp av federal militär går in med stor våldsinsats – stridande trupp, helikoptrar och pansarfordon – och erövrar utanförskapsområde för utanförskapsområde för att därefter fortsätta att ockupera området och utrota brottsligheten.

Första året erövrades ett område – de heter sådant som Myrberget, Gudsstaden, Grodsten, Tallbyn och Grenstrand och kan omfatta flera hundratusen personer – andra året fyra, nästa åtta och så vidare. Inför sommar-OS 2016 fick verksamheten extra fart eftersom det inte gick att ha knarklangare över hela staden. Man hade säkrat mer än femtio områden och dessa var permanent besatta av EF.

Staten Rio beskriver verksamheten så här:

Programmet omfattar ett nära samarbete mellan å ena sidan myndigheterna på kommunal, statlig och federal nivå och å den andra det civila samhällets organisationer och har som mål att permanent återta utanförskapsområden som domineras av kriminalitet samt att säkerställa närhet och samarbete mellan staten och befolkningen.

Insatserna spelar också en avgörande roll för utanförskapsområdenas sociala och ekonomiska utveckling genom att möjliggöra upprättandet av offentlig service, infrastruktur, sociala och kulturella projekt samt privata investeringar och nya utvecklingsansträngningar.

Rio de Janeiro har nästan tiotusen poliser specialengagerade i EFprogrammet. Det ger kanske ett slags vägledning om vilka resurser Sverige skulle behöva avsätta för att återerövra sina no go-zoner. Rio har en befolkning av samma storleksordning som Sverige. Deras påstått säkrade femtiotal EF-områden är ungefär det antal no go-zoner vi talar om i vårt land. Tiotusen yttre personal är väl i runda tal vad den svenska polisen besitter. Om detta exempel är relevant skulle det kanske behövas lika många till för att säkra våra no go-zoner. Å andra sidan har kriminaliteten förskansat sig i decennier i Rio de Janeiro så vårt problem är kanske inte så stort som brasilianarnas.

I november 2010, bara som exempel, erövrades utanförskapsområdet Tyskberget. 2 600 tungt beväpnade män från polisen och militären inklusive flottan gick in klockan åtta på morgonen och mötte en del väpnat motstånd samt motåtgärder såsom fordonsbränder. Ett sjukhus i närheten hade inkallat tio extra läkare och 20 sköterskor. Röda Korset hade 200 volontärer på plats för att hjälpa nödställda. Två polishelikoptrar stödde aktionen, den ena som stridshelikopter, den andra för att upptäcka de banditer som försökte gömma sig i husen. Polis och militär gick gata för gata, hus för hus, bostad för bostad på sin jakt efter brottslingar. (Fråga mig inte hur de kunde veta vem som var knarkhandlare och vem som inte var det.) Mot eftermiddagen började motståndarna fly genom skogen till andra favelor som i sin tur anfölls av staten under de kommande dagarna. Ungefär 20 personer dödades den första dagen.

Upprensningen ansågs ha fungerat bra. Taxibilar vågade sig in i favelorna. Efter Tyskbergets befrielse kom ett brev till en tidningsredaktion från en av de boende: ”Till de politiska beslutsfattarna och vårt lands militärer, våra hjältar, tack! Frihet, frihet öppna dina vingar för oss alla!” Här är lite tevebilder. Allt är visserligen på portugisiska men det ger en känsla av hur det hela gick till. Man ser till exempel banditernas flykt till fots och på motorcyklar genom skogen och boende som viftar med vita flaggor från sina fönster.

Det här låter som en solskenshistoria, men riktigt så bra är det inte, för staten Rio har de senaste åren varit praktiskt taget bankrutt och upphör med jämna mellanrum att betala löner till sina anställda dit även EFpoliserna räknas. ”På fredagen den 11 augusti ska Rio betala lönerna för maj, juni och juli”, skriver Jornal do Brasil i början av augusti. Brottsligheten är på väg tillbaka. Lastbilar rånas på sina laster. Här skrev jag nyligen om hur min portugisiskalärarinna blev rånad i sitt hem av två killar från en närbelägen favela. ”Säkerhetsdepartementet visar föga handlingskraft”, skriver tidningen Época. ”Poliserna saknar motivation, får inte lön, ger sig in i skamligt korrupta beteenden och mord på civila under sina räder mot brottslingar.” Sedan årsskiftet har 93 poliser dödats i tjänsten.

Den federala militären har fått ta över. President Temer har gett klartecken för militära aktioner i Rio. I juli startade kriget igen. 3 600 man inklusive fallskärmsjägare med 71 bepansrade fordon omringade och erövrade tre favelor i norra och östra Rio. Det är inte klart än. Av brist på pengar räknar man inte med att kunna ockupera områdena sedan de väl erövrats.

Mot bakgrund av hur jobbigt detta verkar kanske vi i stället ska fortsätta med dialogpoliser som grillar korv med motståndarna samt en socialtjänst som erbjuder dem körkort och lägenhet, särskilt om de är återvändande IS-krigare.