Islam bygger på underkastelse. ‘Den svenska modellen’ bygger på tillit. Inget av systemen verkar fungera särskilt bra år 2017. Ju mer islamister misslyckas med att förklara nutiden, desto starkare driver de tesen: ‘mer islam’. Det verkar ligga i fundamentalismens natur att vilja ha ‘mer av det som inte fungerar’.

PK-vänstern lutar sig ofta mot ‘den svenska modellen’ som sitt ideologiska hem. Men det är lite oklart vad man menar.

Den svenska modellen började som ett samarbetsavtal på 1930-talet mellan arbete och kapital och nådde världsrykte under 60- och 70-talen. Enligt vad jag kommer ihåg från den tiden var politiken ganska pragmatisk. Man drog sig sällan för att tumma på principer. Kapitalismen var OK, så länge den inte gick för långt. Även kommunister kunde vara OK, ifall de inte gick för långt. Högstämda tal om solidaritet och människors lika värde lyssnade man till på 1:a maj. Däremellan räknades i kronor och ören för att budgeten skulle gå ihop. En procent av BNP ansågs vara en rimlig nivå för u-hjälp.

Över alltihop vilade en anda av ‘tillit’ – inte bara till staten, utan även till människors ärlighet och inneboende godhet vilket gynnade samarbete, hög skattemoral, låg kriminalitet och låg korruption. När dagens PK hyllar ‘den svenska modellen’ talar man gärna om tilliten, som något genuint svenskt. Mera sällan nämns pragmatismen och den politiska kompromissviljan.

Tilliten uppstod dock inte ur intet. Den var en följd av att många politiker under efterkrigstiden gjorde ett hyfsat jobb. Istället för att gynna sig själva byggde de upp institutioner som i slutändan gav

folk ökad trygghet, högre standard och bättre framtidsutsikter. Vi litade på makten därför att den i viss mån gjorde sig förtjänt av det.

När statsmakten byter strategi och inte längre uppträder som folkets tjänare dröjer sig tilliten emellertid kvar som en ryggmärgsreflex. Gissningsvis kommer den att avklinga så småningom och ersättas med något annat. Kanske krav på mer demokratiska styrelseformer.

Ur denna kvardröjande tillit hämtar PK sin näring. Under sken av att föra vidare en ‘svensk modell’, formuleras trossatser av typen: ‘allas lika värde’, anti-rasism, humanism, mångfald, feminism etc. Exakt vad begreppen står för är ganska luddigt. De kan tolkas på olika sätt – ibland med närmast teologisk spetsfundighet för att matcha den politiska dagordningen. Ändå uppfattas de som absoluta värden, som inte kan ifrågasättas. Skulle så ske raseras nämligen ‘vår värdegrund’ – vilket är lika otänkbart som att förneka Gud om man råkar vara muslim.

På den svenska modellens tid sågs opposition ofta som en ‘frisk fläkt i debatten’, även när den hade fel. Idag anses det moraliskt klandervärt att göra avsteg från ‘värdegrunden’. Den som ändå gör det riskerar att bli socialt utfryst, förstöra sin karriär och dra skam över sin familj. Att vara Gudsförnekare eller Klimatförnekare kan gå på ett ut – bara användningen av ordet ‘förnekare’ när man talar om politiska motståndare signalerar att domedagen inte är långt borta. Möjligtvis får man absolution om man gör offentlig avbön på Facebook, men det är inte säkert. Tilliten, som en gång svetsade samman vårt land, har muterat till underkastelse.

Tillit eller underkastelse? På ett ytligt plan verkar det vara ungefär samma sak. Antingen lyder vi överheten frivilligt – för att vi litar på

den – eller motvilligt för att vi måste. Det mesta fortsätter ändå att fungera. Bussar kommer i tid, folk uppfostrar sina barn, skatt betalas in. Det blir inte revolution, knappast ens en krusning på ytan. Ändå är skillnaden enorm. Samhällen som genomsyras av tillit är de friaste och mest högutvecklade på planeten. Samhällen där medborgarna avkrävs underkastelse är å andra sidan de mest underutvecklade och mest konfliktdrabbade. Håller vi på att förflytta Sverige från toppdivisionen på civilisationsskalan i riktning mot gärdsgårdsserien?

Jag har ofta undrat hur ett modernt, rationellt land som Sverige, kan vara så mottagligt för islamisering. Är inte svenska värderingar raka motsatsen till sharialagar, antisemitism, hedersvåld och barnäktenskap? Kanske ligger en del av förklaringen i att vi under en följd av år bearbetats av en genuint svensk ‘fundamentalism’ – PK-ism. Inte så väsensskild från den religiösa fundamentalism som vi börjar se effekterna av.

Jag kan tänka mig två vägar. Antingen lyckas politikerna återupprätta en tillitsfull relation till medborgarna – försök i den riktningen brukar lite slarvigt avfärdas som ‘populism’. Eller också kommer fundamentalisterna att stärka sitt grepp. De allianser som stundtals uppstår mellan PK och islam – jag tänker till exempel på ärkebiskop Antje Jackeléns flirt med företrädare för Muslimska brödraskapet eller EU-parlamentariker Marita Ulvskogs hyllning till en palestinsk terrorist – pekar i den senare riktningen.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.