Decennieskiftet kring 1970 var en vattendelare i svensk historia. Det var en vattendelare även i flera andra länders historia, men dem tänker jag inte tala om nu. Från 1968 eller så slog ett helt nytt tänkande igenom som i grunden ändrade allt. Det var ett tänkande som från början inte visste vad det hette, men så småningom fått olika mer eller mindre lyckade benämningar. Många kallade det, och kallar det fortfarande, för socialism, andra kulturmarxism, själv föredrar jag PK-ism, men det kan vara hugget som stucket i detta sammanhang. Huvudsaken är att man vet vad det handlar om.

Så här ett halvsekel senare börjar någon sorts facit långsamt framträda (om nu allt som kan iakttas och mätas beror på vattendelaren, vilket jag, eventuellt felaktigt, antar). Jag ska nu spekulera kring skolan.

Det här med kunskap – eller snarare den mycket speciella form av kunskap som i bästa fall kan bibringas av ett statligt skolväsende – har sedan vattendelaren kommit att tillmätas en alltmer magisk betydelse för samhällets välgång (en välgång som, enligt min uppfattning, enklast kan mätas i BNP-tillväxt per capita). Förr i tiden ansågs Sveriges landvinningar bero på skogen och malmen, sedan blev det de framgångsrika exportföretagen, numera verkar allt anses bero på av staten meddelad kunskap.

Hur kan man då få denna av staten förmedlade kunskap att förmera sig som mest? Vad jag kan se har Sverige sedan vattendelaren tillämpat två metoder som åtminstone vid första anblicken kan verka rimliga.

Den första metoden var att staten med lock och pock skulle försöka förmå ökande andelar av varje årskull att utsätta sig för den av staten inrättade utbildningen. Om mängden iproppade kunskaper avgör nationens framtida välstånd är det klart att resultatet bör bli bättre om kunskapen proppas in i fler huvuden. Så blev det också. År 1950 tog fem procent av en årskull studenten, år 1960 tio procent, år 1980 så mycket som 85 procent.

Den andra metoden var att med ny och effektivare undervisningsteknik försöka öka lärarnas produktivitet så att varje lärare totalt kunde proppa i eleverna alltmer kunskap per tidsenhet. Det gemensamma för dessa pedagogiska förfaranden – till exempel grupparbeten, lärarlösa lektioner och föreställningen att läraren inte skulle lära ut utan eleverna lära sig själva med hjälp av laptops och att läraren bara skulle agera coach eller rådgivare – var tanken att läraren egentligen knappt skulle behövas. Det skulle naturligtvis representera en oerhörd produktivitetsutveckling räknat med utgångspunkt i den tid då han faktiskt behövdes. Ett allmänt förakt spreds mot katedrar och pekpinnar och lärare som försökte värna sin auktoritet.

Hur blev det då? Fungerade dessa metoder? Om du hade frågat mig för fyrtio år sedan hade jag nog varit skeptisk men osäker. Om du frågar mig idag så tror jag båda metoderna, särskilt i kombination, varit misslyckade.

För att trycka större andelar av årskullarna genom skolan har staten varit tvungen att sänka betygskraven för att nästan alla elever skulle kunna pressa sig igenom skolan och i bästa fall klara examen.

Och hela den moderna pedagogiska idén – att tusentals års mänsklig erfarenhet att undervisning bäst bedrivs av skickliga lärare som till nöds jobbar med katedrar, utantilläxor och hemanmärkningar är gammaldags och överspelad – hela detta moderna förkastande av praktikens visdom tror jag är falskt och gripet ur luften.

Det finns två bra bevis för att jag har rätt och, vad jag vet, inga som antyder att jag har fel.

I PISA-undersökningarna har Sverige stadigt dalat, dock att en liten förbättring inträffat vid den senaste mätningen. Skolverket skriver:

Mellan den första PISA-studien år 2000 och den förra studien 2012 hade Sverige den största resultatförsämringen av alla länder. I PISA 2015 har den trenden brutits och nu är resultaten tillbaka på samma nivå som 2009.

Men i den mån kunskapens yttersta syfte är att skapa välstånd – mätt som BNP-tillväxt per capita – är BNP-statistiken viktigare än PISA-siffrorna eftersom det går att tänka att eleverna kanske inte är så bra på multiplikationstabellen men väl på en massa annat, kreativitet till exempel, som inte uppfångas av PISA men ändå kraftigt kan gynna tillväxten.

Under rekordåren, alltså kvartsseklet från andra världskriget slut fram till vattendelaren, växte Sveriges BNP per capita med i genomsnitt nästan fyra procent om året (uträknat av mig på grundval av den här statistiken). Sedan dess har det gått sämre. Perioden 1970 till 1996, nästa kvartssekel, var motsvarande siffra 1,27 procent. Perioderna 1970 – 1995, 1995 – 2005 och 2005 – 2014 var siffrorna 1,42 procent, 2,87 procent respektive 0,74 procent .

Kanske finns det mer tillförlitliga sätt att utvärdera det senaste halvseklets resultat av statens skolpolitik.