För drygt två hundra år sedan rodde en man från någonstans i Österbotten till Umeå i Västerbotten. Han hade varit soldat i det krig i vilket Ryssland ryckte loss den östra rikshalvan från den västra. I Sverige blev han indelt soldat vid Västerbottens Regemente. Han kom också att bli min farfars farfars far. Han tilldelades ett torp och namnet Lejon.

För hundra år sedan blev Finland självständigt.

För 96 år sedan gifte sig en av mina morbröder med en finländsk änka. Hon hade mist sin man ett par år tidigare. Han ansågs vara röd därför att han var tullare och alltså avlönades av ryssarna. Också svärfadern var tullare. De fördes ut på isen utanför Vasa, stoppades ned i en vak och drogs upp i en annan. Uppe på isen lades de i en hög med andra, som fått samma behandling. De som rörde på sig stacks med bajonett. Konstigt nog överlevde mannen (men inte svärfadern). Mannen flydde till Sverige. Hans fru tog sig också över. Han fick arbete vid ett sågverk. Hans uppgift var att med en liten öppen motorbåt samla ihop det timmer som vid skiljet inte sorterats rätt. En dag snoddes hans arbetsblus upp på den öppna motoraxeln. Han klämdes ihjäl.

Morbrodern som gift sig med änkan hyrde ut övervåningen i sin villa till två finnar. En dag var en av dem försvunnen. På våren, när snön smälte bort, blev han synlig i trädgården. Min morbror häktades, men den andre finnen visade sig vara den skyldige.

Vid en dansbana några år senare såg min far hur en man klev fram till banan och sköt en av de dansande. Det var en uppgörelse för något som hade skett under inbördeskriget.

För 76 år sedan stupade min frus morfar, som svensk frivillig, vid finnarnas återtagande av Hangö under början av fortsättningskriget.

För 53 år sedan bosatte jag mig i Kallhäll. Där fanns det de första åren tre kassor i Konsum. I en av dessa satt en tysktalande kassörska (bruket hade tagit emot många fördrivna sudettyskar), i nästa en finsktalande och i den tredje en svenska. I sandlådan lekte många barn på finska. Jag bestämde mig för att lära mig finska. Det har jag också (i viss mån) gjort. I vintras gick jag en kurs på Stockholms Universitet om sverigefinnarnas historia. Vi var 21 elever. Jag var ende svensk.

Under detta jubileumsår uppmärksammas mycket av finsk historia och man begrundar vad som format Finland. Som en del av denna eftertänksamhet kan man se YLE:s (Finlands SVT) repriserande av den i Finland mycket uppmärksammade och ofta utskällda serien Suomi on Ruotsalainen – Finland är svenskt. Här nedan länkar jag till två av programmen. Se dem och sedan de andra åtta! De är mycket lärorika – och ofta roliga. (I nedre högra hörnet uppträder Txt. Klicka på det och sedan på ordet ruotsi som då visas. Då textas programmen på svenska.)

Sista, sammanfattande del av Suomi on Ruotsalainen
Första delen av Suomi on Ruotsalainen

Finland har alltså påverkats mycket av Sverige – vilket är alldeles självklart och oförnekligt. Men det kan formuleras annorlunda: Det månghundraåriga samboendet i ett och samma rike formade samtidigt båda rikshalvorna under ett ömsesidigt givande och tagande. Vem som tog emot mest och vem som gav mest kan vara mindre väsentligt, men man kan också fråga sig om vi i Sverige borde lärt oss och behållit något som vi nu skulle kunna ha haft nytta av.

Jag tror det. Skol-, försvars- och invandringspolitiken – bland annat – kan illustrera det jag menar.

Den svenska och finländska skolan skiljer sig åt i olika avseenden. Det kan därför vara vanskligt att försöka förklara den finländska skolans mycket bättre resultat. Olika debattörer är ändå eniga om en sak: Lärarna har högre status i Finland och därmed söker sig också de bästa studenterna till lärarutbildningarna. Finland har en forskningsbaserad lärarutbildning och yrket ses som jämbördigt med läkar- och ingenjörsyrkena. Det är roligt att vara lärare i Finland. Ungdomarna väljer yrket för den frihet och självständighet det erbjuder. Detta är helt motsatt den svenska verkligheten: Skolan är överstyrd och de svenska lärarna maktlösa.

Finland, som inte hör till någon militär allians, förbereder sig på att avvärja militära hot utan stöd från utomstående. Finland har ett territorialförsvar – hela landet skall försvaras – och har därför också allmän värnplikt. Landet har en försvarsmakt med betydligt mer än 200 000 soldater – och avser att utöka denna till knappt 300 000. Sverige har ett skal- eller tröskelförsvar, dvs främst flygvapnet skall hindra utländska makter från att ta sig in i landet. Armén är mycket liten. Man lyckades i fjol bara rekrytera ett drygt tusental soldater (mot det planerade antalet 4 000). De stannar i genomsnitt fyra år mot det önskade 6–8 år. Det faktiskt tillgängliga antalet verkar annars vara en hemlighet. Det kan man förstå. Den nyinförda, begränsade värnplikten kommer inte att väsentligt ändra på detta.

Skillnaderna mellan den invandringspolitik som de båda länderna bedriver är välkända. Resultatet är i alla fall att Finland har ett jämfört med oss obetydligt antal medborgare med utländsk bakgrund.

(Det finns också andra lättbeskrivna skillnader mellan länderna. Finland har en kriminalpolitik som fungerar. Det har inte vi. Osv.)

Jag tror man kan sammanfatta dessa skillnader så här: finländarna är mer realistiska och pragmatiska. De är mer traditionella. De tror på sakkunskap och professionalism. De är inte rädda för hierarki. Den svenska skolan men också sjukvården och kriminalpolitiken och andra områden lider av avprofessionalisering. Politikerna lokalt, regionalt och nationellt fruktar yrkesmän – därför att de själva känner sig teoretiskt och praktiskt illa utrustade. De törs därför inte lita på professionerna utan detaljstyr. Följden blir tungrodd administration, dålig arbetsmiljön och förstörd arbetsglädje.

Förklaringen till Finlands inställning är främst historisk. Under nittonhundratalets första hälft fick man utstå fyra krig: Inbördeskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget (man tvangs av ryssarna att driva tyskarna ur landet). På YLE finns också Suomi on Suomalainen. I den berättar finländare hur de ännu idag – också de nya generationerna – påverkas av krigen. Tyvärr finns ingen svensk text.

Sverige borde vara mer finskt. Helst utan att behöva skaffa sig egen krigserfarenhet. Återstår att lära av Finland.