Den som kan sin Tage Danielsson kanske minns Holger Typ. En samvetsgrann tjänsteman på Sveriges Radio, med diagnosen ‘betydelseblind’. Jag tänker på honom när jag rekapitulerar två mediahändelser under året. Först ‘Paulo Roberto-affären’:

Paulo Roberto drog ett skämt på Instagram: ”Boobs prove that men can focus on two things at once”. Både jag och utrikeskorrespondent Magda Gad tyckte det var ganska kul, men det tyckte inte det feministiska etablissemanget, som startade ett mediagräl. Som i alla affärer måste huvuden rulla, i det här fallet fick en styrelsemedlem i Feministiskt initiativs ungdomsförbund sparken för att han inte tillräckligt övertygande tagit avstånd från Paulo. Kanske hade han till och med skrattat.

Sveriges Television hakade på, och i flera program hängdes Paulo ut som kvinnohatare. Även en känd person som vågat lajka honom drabbades av bannbullan. Frågan gavs sådan dignitet, att ledaren för Feministiskt Initiativ Gudrun Schyman bjöds in till TV-studion för en intervju.

Den andra mediahändelsen är också på temat ‘kön’. Sångerskan och popikonen Zara Larsson har i ett flertal intervjuer kommit ut som ‘manshatare’, bland annat i Aftonbladet och Nyheter24. Dock lugnar hon oss med att manshat ‘inte är skadligt alls’. I sin blogg utvecklar hon ämnet och förklarar att manshat är en naturlig del i hennes feminism, och inget hon behöver skämmas över.

Hur har då etablissemanget reagerat på detta? Jo, övervägande positivt. Det har i varje fall inte avhållit finansminister Magdalena Andersson från att tycka att Zara Larsson borde bli partiledare, eftersom hon är så ‘tuff’ och ‘cool’. Moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte är lite mer reserverad (med tanke på att Zara trots allt ‘hatar män’) – men tycker ändå att hon är en jättebra förebild för unga tjejer.

Lek med tanken att rollerna varit ombytta. Om Paulo Roberto gått ut i offentligheten och stolt betecknat sig som ‘kvinnohatare’, hade då finansministern föreslagit honom som partiledare? Knappast.

Om Zara Larsson skrivit ett harmlöst skämt på Instagram, hade då någon partiledare tagit sig till TV-studion för att fördöma henne offentligt? Förmodligen inte.

Två exempel ur mediaflödet, som ständigt sköljer över oss. Bagateller behandlas som stora nyheter, medan ganska anmärkningsvärda utspel bagatelliseras. Ingen skulle väl kalla Zara Larsson för en ny Hitler bara för att hon hatar halva mänskligheten. Tvärtom väcker det beundran och ses som tecken på styrka.

Betydelseblindhet i media är säkert inget nytt fenomen, men blindheten är inte total. Den har ledsyn och en tendens, i de här två fallen en feminism som erövrat status av statsbärande ideologi. I dess släptåg frodas en kultur, antagligen lika farlig och exkluderande som machokulturen, där män och kvinnor bedöms enligt olika måttstockar.

Varför är det fel att använda olika måttstockar för män och kvinnor, kanske någon undrar? Jag kan se två problem. För det första är det orättvist. Alla har rätt att bli bedömda för vad de faktiskt säger eller gör, oberoende av vilken genetisk kategori man tillhör.

För det andra är det farligt. Skulle t ex en man träda fram på den politiska scenen och argumenterar för inskränkning av vissa demokratiska rättigheter, så är det varken mer eller mindre allvarligt än om en kvinna gör samma sak. I en demokrati bör ingen tillåtas flyga under radarn – inte ens om man är ung, vacker och cool som Zara Larsson.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.