En styrka i det svenska samhällssystemet, åtminstone från början av 1600-talet och fram till 1970-talet, har varit traditionen att utnämna ledande personer i landets förvaltning baserat på duglighet och oväld där grunden var att följa lagar och förordningar och självständigt och med eget ansvar tjäna landet. Ingen hävdar att detta varit ett perfekt system men genomgående förväntade man sig att ämbetsmännen i första hand hade den nödvändiga kompetensen och i största möjliga utsträckning rekryterades från en elit där kunskap, omdöme och vandel var nödvändiga förutsättningar.

Dugliga ämbetsmän spelade under århundraden en central roll för det svenska samhället med Axel Oxenstierna som den som först etablerade en solid statlig struktur. Detta var helt säkert en förutsättning för uppbyggnaden av det svenska stormaktsväldet och även i bevarandet av en fast samhällsstruktur under senare sekel. Att de allra dugligaste skulle befordras till de högsta ämbetena var för svenska medborgare en självklarhet under århundraden.

Emellertid, denna trend bröts kring 1970. Den socialdemokratiska regeringen insåg att det krävdes mer medgörliga tjänstemän om man tillräckligt snabbt skulle kunna omgestalta samhället till en mer radikal socialistisk stat som man sedan länge haft som mål. Man ville se en annan skola som kunde producera fler högutbildade eftersom den allmänna uppfattningen var att begåvning och motivation huvudsakligen var en följd av miljö och inte arv. Och med en annan skola skulle man kunna producera så där 50 000 elitstudenter årligen istället för de cirka 5 000 som var det vanliga under 1950-talet. Självklart behövdes det då en annan skolöverstyrelse med samma radikala och friska syn som dåtidens politiker. Liknande önskemål fanns det för praktiskt taget alla förvaltningsområden med resultat att den formella yrkeskompetensen fick vika för individer som var följsamma och böjliga i politikernas händer.

Resultatet blev att höga ämbetsmän inom snart sagt alla områden i första hand valdes efter politiska värderingar och inte på formella yrkeskunskaper. Vid SMHI bevittnade jag detta 1977 när en kunnig meteorolog med hög utbildning vid sin pensionering ersattes av en lekman utan några som helst fackkunskaper. Då hade man redan kommit så långt att många individer i de politiska kretsarna såg befattningar i förvaltningen som ett slags belöning för politiska tjänster och som personer som de ledande politikerna också hade i fast grepp. Det fanns ingen risk att man skulle komma i händerna på fackkunniga ämbetsmän som inte var lydiga och följsamma nog utan riskera dra i väg i en riktning som inte passade politikerväldet.

Det nya befordringssystemet har nu efter ett halvsekel blivit fullt genomfört och det har nu gått så långt att svenska folket inte längre väntar sig något annat. Även landets ”borgerliga” partier följer samma system. Medborgarna har tyst resignerat. Resultatet blir som vi ständigt påminns om genom ständiga skandaler där politiskt tillsatta tjänstepersoner saknar nödvändiga kunskaper och/eller kurage att stå emot politiska påtryckningar. Skandalerna inom riksrevisionen, vid Karolinska Institutet och alla märkligheterna vid universiteten som genusforskning med mera, har nu kompletterats av ”kollapsen” vid Transportstyrelsen. Man kan bara hoppas att politikerna börjar inse att de knappast är hjälpta längre av att tillsätta inkompetenta generaldirektörer hur könsmässigt eller etniskt korrekta dessa än må vara.

Det är nämligen så att ett framgångsrikt land inte klarar sig utan en kompetent, självständig och välutbildad elit inom sin förvaltning. Kanske man kunde lära sig av den kinesiska traditionen med dess konfucianska ämbetsmannautbildning. Vi får bara hoppas att även svenska politiker kan lära sig inse detta och förstå att i längden kommer de själva att drabbas av inkompetenta tjänstepersoner. Risken är förstås att de redan har blivit alltför avtrubbade och endast en total kollaps kan leda till ändring och återgång till en kompetent och tillförlitlig förvaltning.