De klassiska migrantsnyftreportagen à la SvD:s Jonas Fröberg och samma tidnings Gunilla von Hall verkar ha ebbat ut under de senaste månaderna. Orsaken till detta är troligen att redaktionen – knappast skribenterna själva – insett att de flesta läsarna har tröttnat på dessa totalt förutsägbara textuella Hötorgstavlor där man får möta en mix av sysslolösa och passiviserade migranter, missnöje med att en del av familjen är kvar i hemlandet, klagan på det svenska samhället, SFI-gnäll och så vidare – alltsammans tryfferat med en massa i sammanhanget meningslösa detaljer om skomodeller, kaffedoft, ögonfärg, frisyrer och ljud från gatan utanför migrantens boende.

Men vad ska då en rättskaffens journalist med hjärtat på rätta stället ta sig till för att nå ut med sitt budskap om allas lika värde och Sveriges moraliska skyldighet att erbjuda skattefinansierat husrum till i stort sett alla som lyckas ta sig till landet? Folk orkar inte läsa om det svenska integrationseländet längre, resonerar journalisten, särskilt inte nu när var och varannan tidning inklusive SVT på löpande band producerar en massa fake news om vissa problem med den svenska invandringspolitiken. Så nu måste vi hitta på något som folk inte kan värja sig mot, och som visar att vi hade rätt! Vad gör vi? Ja, varför inte några katastrofreportage om kantrade migrantbåtar och drunknade barn på Medelhavet? Kan det kanske gå att hitta tillbaka till de starka läsarreaktionerna som bilderna på Aylan Kurdi gav upphov till? Här har journalisterna i viss mån rätt; få människor är oberörda av de fasansfulla och ångestladdade scener som i en del fall bildillustrerar Medelhavsreportagen.

Just migrantbåtarna som ideligen kapsejsar på Medelhavet på väg från Libyen till Italien har varit rätt omskrivna den senaste tiden, liksom de migranter som försöker ta sig till Europa den vägen. I ett uppmärksammat inslag i SVT:s Aktuellt i juni slog reportern Erika Bjerström fast att runt 90 procent av de migranter som försöker ta sig från Afrika till Europa via Libyen och Medelhavet i själva verket är ekonomiska migranter utan egentliga asylskäl (inslaget kan tyvärr inte ses längre). Några veckor senare hade EU ett toppmöte i Tallinn om just Medelhavsproblematiken. I samband med detta möte menade Morgan Johansson i SR:s Ekot att:

De här överfarterna från Libyen till Italien måste stoppas, det kan inte fortsätta så. Vi har hundratals, tusentals, människor som drunknar på vägen. Vi har människor som utnyttjas helt skamlöst utav människosmugglarna. Det kan man bara stoppa i samarbete med de libyska myndigheterna, säger Sveriges migrationsminister Morgan Johanson (S).

Ekot berättar också att:

Sedan årsskiftet har det kommit 85 000 migranter till Italien, och förra veckan hotade den italienska regeringen att stoppa europeiska räddningsfartyg från att gå in i italienska hamnar om EU inte agerar snabbt.

Men den mest omstridda frågan här på mötet i dag är Italiens krav på en uppförandekod för frivilligorganisationernas räddningsfartyg i Medelhavet.

Organisationer som Läkare utan gränser och Rädda barnen står för en tredjedel av alla räddningsinsatser utanför Libyens kust och nu vill Italien förbjuda deras fartyg att gå in på libyskt vatten och att använda strålkastare nattetid för att leta efter båtar i vattnet eftersom det anses hjälpa smugglarna, men det skulle försvåra räddningsarbetet menar frivilligorganisationerna.

Situationen på Medelhavet är ytterst komplicerad, med andra ord. Ska alla som räddas få transport till Europa? Bör smuggelbåtarna stoppas innan de når internationellt vatten? I så fall av vem? Och hur? Att Italien inte ensamt kan ta emot alla migranter från Afrika – där majoriteten åtminstone enligt SVT Aktuellt saknar asylskäl och istället är ekonomiska migranter – verkar de flesta vara överens om, men vem ska då ta emot dem? Kan de hindras från att släppas in i EU? De förslag man tycks ha enats om på EU-mötet får, föga förvånande, stark kritik från bland annat Amnesty:

Det är ett oerhört märkligt beteende från EU:s sida att med berått mod, som vi förstår det, nu kommer att betala Libyen för att människor inte ska kunna ta sig till Europa utan i stället puttas tillbaka, tvingas tillbaka, från Libyen, som man också faktiskt flyr ifrån, fortsätter Amnestys svenska jurist.

MEN MITT I ALL DENNA TRÖSTLÖSA FÖRVIRRING dimper det ner en kraftfull kaskad av hopp, en veritabel solskenshistoria. Det är SvD som serverar läsarna ett reportage om ännu en räddningsoperation som ägde rum på just Medelhavet för några dagar sedan. Reportaget har direktimporterats från TT och finns också att läsa i bland annat i GP. Under rubriken ”Baby föddes på flykt över Medelhavet” berättas med reservationslös glädje och på ett delvis känslosvallande, målande språk att:

Ombord på en skakig överfull träbåt med flyktingar från Libyen föddes under tisdagen ett barn. Pojken, som fått namnet Christ, och hans kamerunska mor hälsades med hurrarop när hon klättrade uppför stegen och halade sig upp på räddningsbåten Aquarius vid den italienska sydkusten.

Symboliken är minst sagt uppenbar – det är bara de tre vise männen som fattas. Att tidningen – eller rättare sagt TT – benämner migranterna ”flyktingar” är kanske inte så mycket att uppröras över. Journalisterna i Sverige tycks med få undantag inte kunna begripa skillnaden mellan dessa två kategorier – inte ens efter att ett otal skribenter förklarat saken i åratal och inte ens efter att självaste FN slagit fast att bara runt tre procent av de migranter som lyckades ta sig till Italien under 2016 var flyktingar enligt FN:s egen flyktingdefinition. Men vi struntar i detta ständigt återkommande semantiska klavertramp och går vidare i berättelsen:

Båten som Christ föddes på upptäcktes av kustbevakningens fartyg utanför Libyens kust och fördes i säkerhet vid den sicilianska hamnen Pozzallo tidigt på onsdagsmorgonen.

Här undrar man lite över vilket lands kustbevakning det handlar om – Italiens eller Libyens? Men vad skulle ett italienskt kustbevakningsfartyg göra utanför Libyens kust? Fast varför skulle å andra sidan ett libyskt kustbevakningsfartyg skjutsa migranterna till Italien? Bortsett från dessa oklarheter i reportaget så var detta varken den första eller sista räddningsoperationen på Medelhavet, antyder tidningen:

Den nyföddes far är kvar i Libyen med den farliga resan över havet framför sig.

Hur familjeåterföreningen kommer att sluta står alltså fortfarande skrivet i stjärnorna. Att Christs pappa också ska försöka ta sig till Italien är dock självklart. Vad gäller Christ och hans mamma är läget under kontroll:

Läkare utan gränsers barnmorska Alice Gautreau berättar på Twitter om hur hon klippte babyns navelsträng. ”Lilla Christ mår bra, och hans mamma också. Men det skulle ha varit bättre för båda om hon inte hade behövt föda mitt på Medelhavet”, fortsätter Gautreau.

Ur en medicinsk-humanitär synvinkel vore det givetvis bättre om både Christs mamma och alla andra barnaföderskor i världen kunde erbjudas förlossningsvård på sjukhus i Italien, Tyskland, Norge, Sverige och så vidare – varför inte Sollefteå BB, eller kanske Åbo dit en del svenska landsting numera skickar sina patienter? Men hur en sådan vårdlogistisk process skulle se ut – och finansieras – krävs det nog otaliga EU-möten för att komma fram till, och frågan aktualiseras naturligtvis inte av reportagets anonyme författare.

Reportaget liknar alltså den klassiska migrantsnyftisen på flera vis: individperspektivet, det känsloladdade språkbruket, förenklingarna och den totala frånvaron av kritiska perspektiv och resonemang. Men varför hänga upp sig på såna struntdetaljer – Kristus är ju återfödd!