Redaktören för denna sajt gjorde nyss upp med föreställningen om värdegrunder – jag brukar kalla det för värdegrundsflum. Men det finns ett ord som jag skulle vilja dra en lans för: värdighet.

Det är ett ord som borde kunna tillämpas på alla möten mellan människor. Man minns Hjalmar Gullbergs ord: ”Om i ödslig skog/ångest dig betog/kunde ett flyktigt möte/vara befrielse nog”.

Men många människor är rädda för att gå i skogen och särskilt att möta en annan människa där. De vill ogärna ”byta ett ord eller två”; det händer att kvinnor blir överfallna, skändade och mördade på ensliga stigar.

Jag förfogar inte över någon historisk statistik för att kunna avgöra om det alltid har varit på det här viset eller om brottsmönstret är relativt modernt. Det spelar egentligen inte så stor roll. Förr i världen var krig och farsoter de stora mördarna. Den tyske samhällstänkaren Norbert Elias tänkte sig att åtminstone delar av mänskligheten skulle bli mera civiliserade, mindre våldsinriktade, mera behärskade över tiden. Mindre krigiska tycks vi inte ha blivit.

Vissa studier tycks visa att det interpersonella våldet – till exempel kroggräl med dödlig utgång – avtar under perioder då det kollektiva tilltar och vice versa. Att hedersmålen sjunker när folk drar ut i krig är ingen särskilt uppmuntrande slutsats, för krig skördar ännu fler offer. Annan forskning påstår att vi faktiskt har blivit snällare mot varandra över lag, att vi håller inne med våra aggressioner i en annan omfattning än för låt oss säga tusen år sedan. Detta skulle ha skett samtidigt med en sekularisering och avsakralisering av våra samhällen.

Svårt är det inte att finna mottendenser som pekar i annan riktning. Gängkriminalitet, hederskulturer; det finns också rapporter om polisvåld, både från och på poliser, och vad som är rättmätigt kan alltid diskuteras.

Nu senast handlar det om flickor som har blivit våldtagna på musikfestivaler, under pågående föreställning – ett par tre fall som man känner till under den här sommaren, ett antal under den förra. Detta sker alltså inte vid ett enskilt gullbergskt möte utan under massmötesliknande förhållanden.

Man frågar sig: Är alla närvarande så omtöcknade att de inte ser någonting? Är ljudet från scenen så öronbedövande att ingenting annat hörs? Eller är det sammanhanget – den orgiastiska populärkulturen – som löser upp kontrollmekanismer och som leder till obehärskning?

Samlag på scenen och i biosalongen, på badstranden och andra offentliga platser är ju annars inga okända företeelser, men där är det, trots det ofta motbjudande i själva saken, fråga om akter av frivillighet, av ömsesidigt medgivande.

Här, i festivalsmiljön, tycks massan medge någonting som måste vara otillbörligt och otillåtet – ja, ovärdigt. Ovärdigt inte endast individen utan samhället. Med Norbert Elias rör det sig om en oförmåga att känna skuld när något sådant inträffar. Jag menar att man borde kunna tala om värdighetsförluster.

När min syster och jag jagade varandra som små barn, brukade min farfar, om han var i närheten, säga: ”Hos farfar är det tabu.” Rörde man hans breda byxben, kunde ingenting hända. Eftersom han hade två byxben, var det bästa om vi rörde vid var sitt.

Detta har jag alltid uppfattat som god pedagogik. Den respekt man hade för honom överfördes till en annan människa, i det här fallet min syster. Han tyckte säkert om att se oss leka, men han fordrade respekt. Han tillhörde ändå en generation för vilken aga var en acceptabel uppfostringsmetod, och jag är övertygad om att han själv hade agat.

Men han hade lärt sig något under ett långt liv: inte bara att sätta gränser utan också att meddela internaliseringens konst. Synden och skammen ersatt med skuld. Gick du över gränsen fick du en tung börda att bära, och den kanske satt i längre än en orre.

Nå, civilisationsteori i alla ära. Jag inbillar mig att det finns behov av ett slags kollektiv farfarspondus. Fadersuppror har man hört talas om, men farfarsuppror? Hit men inte längre. Roa er men gå inte till överdrift. Jag är pensionär och har all tid i världen att se till att ni uppträder ordentligt, värdigt.

Det allmänna borde inta farfars roll. Således inte när brottet – gränsöverskridandet – är fullbordat utan långt tidigare. Värdegrunder är jästen efter baket. Värdighet skulle vara det icke-religiösa samhällets motsvarighet till helighet. Tabun är inte sällan livräddande. Och toleransens mörka sidor yttrar sig nog inte bara på musikfestivaler.

Faktum är att Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen av Generalförsamlingen i december 1948, nämner ”the dignity and worth of the human person” som någonting oförytterligt. Bara det är mycket värt, mer än värdegrunder.

Anders Björnsson är bland annat översättare och har till svenska överfört Theodor Fontanes romaner Stechlin och Irrvägar samt Werner Bergengruens berättelsesamling Döden i Reval, som alla utkom under våren 2017.