Ett samtal med en framstående forskare

Patrik Engellau

Jag hade förmånen att äta middag i ett sällskap där det förekom en person som visade sig vara en bemärkt forskare från ett lärosäte i södra Sverige. Han forskade om medborgarnas integritet och han sa att han var bekymrad.

Jag ställde en massa frågor och han svarade på ett mycket avancerat och vetenskapligt sätt med hänvisningar till olika andra internationella forskares rön och uppfattningar. Efter en halvtimme blev jag alldeles matt. Jag förstod alla orden, vart och ett för sig, men jag förstod inte vad han menade. Det handlade om relationen mellan myndigheter och medborgare och risken att medborgarnas integritet kunde kränkas. Men jag fattade inte vad det handlade om. Hur då kränkas?

Då tog jag fram min intellektuella bazooka som är att göra mig dum. Ge mig ett enda konkret exempel på hur medborgares integritet kan kränkas av myndigheter så att min obetydliga hjärna kan hänga med, bönade jag. Han betraktade mig vänligt nedlåtande och förklarade.

Tänk dig, sa han, att en medborgare har ansökt om försörjningsstöd…

Du menar socialhjälp, frågade jag.

… det heter försörjningsstöd, svarade han. Han förstod nu att jag inte hade pejl på någonting, vilket är precis det stämningsläge där en erfaren intervjuare vill att intervjuobjekt ska hamna. De ska veta att de talar med en idiot, för det är först då man kan få något vettigt ur dem. Ja, fortsatte han triumferande, så kanske kommunens socialsekreterare börjar googla på person som ansökt. Jag förstod att han menade att vilken dumskalle som helst skulle begripa hur illa det här var.

Jag sa att jag inte förstod, vilket jag inte heller gjorde. Jag hade en aning om vad han for efter, men jag ville höra det med hans egna ord.

Om socialsekreteraren googlar så får hon ju reda på en massa saker om den som ansökt, fortsatte forskaren, kanske att han brukar resa jorden runt på olika maratontävlingar och därför på något vis hade pengar som gjorde att en strikt tolkning av regelverket kring försörjningsstödet skulle motivera ett avslag.

Så du menar att om socialsekreteraren inte googlat och inte fått reda på det här om maratonlöpningarna i världsstäderna så hade hon kanske betalat ut försörjningsstödet? undrade jag.

Han såg på mig med något som påminde om välvilja, ungefär som när en ettåring tar sina första steg under föräldrarnas jubel.

Och vad är problemet? fortsatte jag obekymrat.

Det är väl klart det är ett problem om myndigheterna snokar och kränker folks integritet, sa forskaren upprört.

Jag sa att jag inte kunde fatta hur han tänkte. Det är jag som i egenskap av skattebetalare i sista hand betalar försörjningsstödet. Jag är rätt tacksam att socialsekreteraren snokar för att inte betala ut för mycket av mina pengar.

Forskaren tyckte att min inställning var på gränsen till fascistisk och i varje fall stred mot värdegrunden. Alla människor har ju lika värde. Skulle jag gilla om socialsekreteraren började googla om mitt liv, kanske? Nä, där ser du, sa forskaren, varför ska då socialsekreteraren ha rätt att snoka i bidragstagarens?

Jag blev alldeles vimmelkantig. Här var en statligt anställd, det vill säga av mig och andra skattebetalare finansierad, aktivist som under beteckningen akademisk forskare ägnade sig åt att försvara socialfalls rätt att utan motfrågor och undersökningar erhålla bidrag.

Jag kan tänka mig denne filosofie doktor och docent, som troligen försörjts av skattebetalarna under hela sitt liv, skulle betrakta det som en grav kränkning både av sin egen integritet och av värdegrunden om någon började utvärdera hans egen forskning utifrån sådana vetenskapliga ideal som neutralitet och akribi (noggrannhet och exakthet) och kanske även sunt förnuft.