Jag är rimligt säker på två saker.

Den första saken är att vi har fel om vi tror, vilket vår tid för det mesta gör, att när demokratin väl är installerad i ett land så har de samhälleliga förhållandena nått sitt högsta möjliga och slutgiltiga stadium.

Sokrates hade en annan uppfattning. Det antika Grekland var en samhällsvetenskaplig experimentverkstad där ett stort antal stadsstater då och då bytte statsskick. Ett tag hade de aristokrati, sedan oligarki, sedan demokrati, sedan tyranni och så kanske det började om från början. Sokrates hade flera hundra års historia av sådana växlingar att dra lärdom av så han förstod antagligen bättre än vår tid som bara har hundra års erfarenhet av demokrati bakom oss. Till skillnad från Sokrates har vi aldrig, utom i Latinamerika, sett en demokrati gå under och därför är vi, återigen till skillnad från Sokrates, övertygade om sådant inte kan ske.

Den andra saken jag är rimligt säker på är att nästan allting med tiden förstelnar och korrumperas av broskbildning, röta, och farliga svulster som suger energi från en minskande andel friska celler. Då menar jag inte alls bara människokroppen, utan även samhällssystemen. Att saker och ting föråldras och så småningom förgås är en livets lag och samhället är en del av livet.

Av detta kan man dra slutsatsen inte bara att demokratin borde ta slut enligt livets allmänna principer utan också att den faktiskt gör det enligt Sokrates empiriska observationer.

Sedan jag nu så flinkt och övertygande förutsett den västerländska demokratins undergång så ska jag med hjälp av Michels lag också beskriva vad som kommer att föranleda sönderfallet. Robert Michels formulerade för mer än hundra år sedan vad som kallas ”oligarkins järnlag” på basis av utvecklingen inom det tyska socialdemokratiska partiet. Järnlagen säger att alla organisationer, i varje fall politiska partier, med tiden förvandlas till byråkratstyrda apparater som bryr sig mer om de styrande byråkraterna än eventuella återstående medlemmar. I praktiken betyder detta att demokratins folkmakt gradvis men obönhörligen övergår till de valda representanternas diktatur.

(Underligt att folk inte mer uppmärksammar oligarkins järnlag nu för tiden när den så kallade populismen växer sig stark i protest mot järnlagens verkningar.)

Formulerat på det här viset verkar allt lagbundet och ödesbestämt. Kanske är det så. Sverige är nog det mest demokratiska landet i världen om man mäter demokratigraden efter intensiteten hos de hyllningar som systemets främsta företrädare ägnar den ordning där de själva är självklara härskare. Även om man mäter demokratigraden på något annat sätt, till exempel efter hur mycket gott härskarna vill göra inte bara medborgarna, utan också alla andra som vill ställa sig under härskarnas beskydd, så hamnar Sverige i topp vilket bevisas inte minst av att härskarna utnämnt Sverige till en humanitär stormakt och därigenom sig själva till världens humanitära överhuvud.

(Om du inte tänkt på hur denna genom årtionden intränade självbild omöjliggör för politikerväldet att ändra uppfattning i någon som helst fråga av betydelse för nationens framtid så pröva den tanken. När den insikten slagit rot behöver du inte längre fråga dig varför våra härskare inte vidtar några trovärdiga åtgärder mot vårt lands alltmer uppenbara problem. De själva och deras snurriga idéer är nämligen problemens kärna.)

Eftersom demokratin mätt på detta sätt har utvecklats mer i Sverige än i något annat land och Sverige således ligger i täten i nationernas marsch mot framtiden kommer Sverige först av alla länder att nå och falla utför det demokratins stup som – enligt både min vetenskapliga teori och den sokratiska erfarenheten – står på historiens dagordning.

Hur det i praktiken kan gå till när demokratin vittrar sönder? Det är väl inte så konstigt. Så länge politikerväldet för att värna om sina positioner vägrar att uppmärksamma och ta itu med medborgarnas missnöjesanledningar utan i stället ber sina värdegrundsböner och brännmärker en alltmer oppositionell medborgarmajoritet så kan den medborgarmajoriteten hamna i klorna på vilka fascister som helst som lovar rättvisa och trygghet.

Å andra sidan behöver nya rörelser som lovar rättvisa och trygghet inte vara fascister. De kan ju vara lika legitima och potentiellt statsbärande som någonsin socialdemokraterna. I så fall behöver den förnyelse av politiken som Sverige behöver inte handla om demokratins fall, utan snarare om dess pånyttfödelse.